Högt uppe på berget bodde Albin med familj på sitt halvhemman. Sjön med sina holmar skär och vikar såg han med fåglarnas ögon. Stället hade han förvärvat av sin bror, som i sin tur hade övertagit det av sin syster och svåger. Själv var han född nästgårds, ett hemman som övertagits av en annan syster och svåger.

Att Albins ställe var ett halvhemman det berodde på att den som ägde det på 1880-talet lät dela stället och flyttade över på södra sidan sjön när kustlandsvägen byggdes och genomfartstrafiken flyttades från Norrstigen. Sonen tog över hemstället och bodde kvar där.

Det artade sig bra för Albin. Familjen ökade i lämplig takt. Skogsarbete fanns men alla gick och väntade på det stora järnvägsbygget som skulle ge många arbetstillfällen. I början på 1920-talet kom bygget igång och Albin var bland de första som tillsammans med rallare från Sveriges alla hörn hade jobb på Ostkustbanebygget som det kallades. När banan stod färdig 1925 fick Albin arbete som järnvägsarbetare, ett arbete som nog var så nära idealet som man kunde komma för en mindre jordbrukare. Statens kaka var liten men säker som det hette. Men i kombination med ett litet jordbruk, bjöd den på drömtillvaron.

Men säg den lycka som varar beständigt. Efter några år fick Albin, som under lång tid haft besvär med sin mage, en akut magblödning. Man kontaktade Gunnar Johansson i Högsnäs som hade en personbil med vilken han utförde persontransporter. Gunnar ombads att fara in till Härnösand för att hämta en doktor. Man kunde faktiskt göra så på den här tiden. Gunnar kom till Häggsjö med självaste överläkare doktor Kaijser, vilken kunde konstatera att magsäcken brustit.
Brustet magsår var synnerligen allvarligt. Brusten magsäck var så nära döden man kunde komma på den här tiden före antibiotikan’s tillkomst. Kaijser åtog sig att ringa för att tillkalla ambulans. Två man från byn skulle finnas tillgängliga för att hålla i båren under transporten för eliminera stötarna på den krokiga och gropiga vägen. Själv skulle han skyndsamt återvända för att förbereda operationen. Gunnar fick order att med högsta möjliga fart transportera honom tillbaka till stan.

Grindarna som fanns efter Häggsjövägen beordrade Kaijser Gunnar att köra igenom. Ett officiellt rekord på sträckan Häggsjö – Härnösand sattes och Albin Öhman från Högsnäs, slaktare tillika träffsäker på att hitta på öknamn på folk, kristnade från den dagen Gunnar Johansson till ”Blixten”, ett namn som han med stolthet bar så länge han bodde på  trakten.

Albin klarade mot alla odds krisen men full arbetskarls blev han aldrig. Nu var livet inte lika bekymmerslöst längre. Kampen för brödfödan kunde nog många gånger vara svår. Men Albin som var finurligare än de flesta, gav inte upp så lätt. Från en annons i en veckotidning skrev han efter en säck kaffe samt två sorters påsar. På den ena stod det lyxblandning. Sedan fyllde  han  ett halvt kilo i varje påse och gav sig per cykel iväg runt i byarna som kaffehandlare.

Affärerna gick bra, lyxblandningen som han tog några öre mer för gick bäst. Efter en tid utökade han sin verksamhet till att även omfatta handel med kött.

När något kreatur skulle slaktas på byn fick Albin köpa det varefter han slaktade och styckade köttet. Sortimentet bestod av stek- och kokkött. Fransyska liksom utskurna biffar och dylikt hade ännu ej kommit till Häggsjö. Ett problem uppstod när två damer som etablerat sig som sommargäster vid sjön, ville beställa kalvbräss till nästa tur som Albin kom. Ett huvudbry utan all ände uppstod. Ingen på byn hade den blekaste aning om vad kalvbräss var. Tilda Vågberg från Gåsnäs, duktig kokerska vid kalas med ett förflutet som köksa på Knaust i Sundsvall under ungdomsåren, kontaktades. Hon hade hört talas om det men var det fanns på djuret hade hon ingen aning om. Likadant var det med stinsens fru som hade en kokbok där recept och tillagning fanns, men var köttbiten fanns någonstans det framgick inte. Albin ursäktade sig med att han hade glömt beställningen och redan sålt den, tills hösten kom och räddade honom då damerna flyttade in till stan.

En annan episod från charkuteritiden var den gången när det hade förekommit mycket slakt på byn. Albin bestämde sig för att utöka sitt försäljningsområde till delar av Hässjö. För den skull lånade han häst och vagn av sin svåger. Och med Prinsen som var en snabb och villig, men en smula svårhanterlig häst, bar det iväg tidigt en septembermorgon. Med köttet var prydligt exponerat på flakvagnen övertäckt med ett lakan, bar det iväg mot de nya kunderna. På den smala vägen parallellt med järnvägen vid Gnistrings station, hände det som inte fick hända. När Albin skulle öppna den andra grinden tvärvände Prinsen och skenade hemåt. Som tur var kom han inte så långt för vid grinden vid Bruksvägen blev det stopp. Men köttet hade ramlat av under den vådliga färden och låg utspritt efter vägen. Det var bara att samla ihop, borsta av den värsta sanden och återvända hem.

För de flesta skulle väl intermezzot ha slutat med detta. Men Albin som var både finurlig och ”full i faen” körde raka vägen ner till tvättstället nere vid sjön. Där tvättades köttet noggrant med hjälp av hustrun. Men kött som blivit utsatt för vatten blir ju inte utseendemässigt vidare attraktivt. Därför lånades några handvevade köttkvarnar och hela rasket maldes upp. Därefter for han till affären och köpte en säck korngryn för att i stora tvättgrytan koka pölsa av merparten. En del sålde han som köttfärs. Båda delarna hade en strykande åtgång så det hela slutade lyckligt.

Tiderna förändrades radikalt när andra världskriget bröt ut. Slut var det med både kött- och kaffeaffärer när ransoneringarna började.

Men Albin hittade nya sätt att försörja sig på. Han började laga och halvsula skor, och var han lärt sig det, det tror jag inte han visste själv ens. Men en mycket duktig skomakare var han och kunder fattades inte.

Vidare komponerade han en ny sorts fiskmjärde som liknade och döptes till strykjärnet. Fiske var en kär sysselsättning. Ståndkrokar var hans specialitet. Likt en Häggsjöns Calle Schewen vittjade han sina krokar sommar som vinter och de gäddor han fick var välkomna tillskott i det egna hushållet och nappade det bra var det lätt att avyttra fångsten på stadens restauranger och fiskeaffärer. Häggsjögäddan var välkänd för sin fina kvalitet.

Detta var några episoder från den tid när verkligen var man var sin egen lyckas smed. När inga pensioner eller barnbidrag kunde agera stötdämpare och när hälsan dessutom ibland sviktade.

De här raderna vill jag tillägna Albins äldste son Ture, som i år fyller 80 år. Han håller kontakten med Häggsjö, och är en välkommen gäst när han nästan varje vecka besöker någon av oss runt sjön.

/NEW