Erik Olof

Erik Olof I våra berättelser i ”Gårdarna runt sjön” och deras bebyggare har turen kommit till Erik Olof och hans Margareta. För att göra en lång historia ännu längre vill jag börja med Erik Olofs far Adolf Fredrik, klockarsonen från en holme i Vasa skärgård. När tiden närmade sig för att han skulle göra sin värnplikt rymde han till Sverige på en träspark över Bottniska vikens is. Han rymde från att göra värnplikten i Finland som på den tiden tillhörde Ryssland. Det var ingenting som de unga finländarna såg fram emot. Dels var värnplikten så okristligt lång som fem år. Dels var den på främmande platser mycket långt hemifrån, och någon permission under tjänstgöringen kom inte ifråga. Någon insats för fäderneslandet var det svårt att ha någon känsla för. Många kom inte ens hem från värnplikten. Därför var det inte ovanligt att de unga pojkarna rymde över till Sverige. Där var de välkomna, för dels var de kända som duktiga arbetare, dels var det ju bara bra att ryska hären decimerades. Sparkfärden över Bottenhavet slutade med att han hamnade på Häggdångerskusten, vilket kan vara en smula besynnerligt. Det mest naturliga var att han skulle ha hamnat någonstans i Umeåtrakten. Om det var öppna råkar eller om han gick vilse har jag ingen aning om. Han hamnade i alla fall i Malviken i Häggdånger. Ungefär samtidigt hade pigan Erika flyttat till ett torp i Malviken. Hon hade tjänat piga hos en bonde i Torrom, och blivit lovad att om hon skötte om sitt husbondefolk till ”dödagarn” som det kallades, skulle hon få besittningsrätten på ett torp nere i Malviken som hörde till hemmanet, under resten av sin levnad.
Till torpet hörde en bit odlad jord, en sjöbod, boningshus, en liten ladugård, en ko och några getter. Det föll sig nog ganska naturligt att Adolf Fredrik hjälpte Erika med en del manfolksgöra. Tycke uppstod och ganska snart var de ett par. Fiske och torpsysslor var ingen främmande sysselsättning för Adolf Fredrik som fann sig väl tillrätta i sitt nya hemland. Efter ett tag visade det sig att kyrkan blev intresserad av hans tjänster eftersom inte Häggdånger hade någon fast prästtjänst den här tiden. Den unga klockarsonen hade talets gåva, och var väl förtrogen med kyrkoårets alla betraktelser, och fungerade bra som förkunnare både i Barsvikens kapell och till och med i kyrkan ibland. Adolf Fredrik såg det hela som mycket hedrande och allt gick dem väl i händer. När familjen utökades med två gossebarn var lyckan fullkomlig. Jonas Fredrik och Erik Olof blev deras namn. Fortsättningsvis skall berättelsen endast handla om Erik Olof. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom för EO, vilket också var det förnamn han själv använde i alla namnunderskrifter. EO växte upp och fick som alla andra pojkar på den tiden tidigt hjälpa till med försörjningen. Han var stark och tilltagsen för sin ålder. Efter konfirmationen fick han jobb som jungman på syskonbåtarna Tynderö och Nyland som gick i kusttrafik med passagerare och styckegods på Medelpad och Ångermanland. Ända till Sollefteå sträckte sig turlistan. När han sedan på ett logemöte träffade Margareta från Häggsjö sade det klick och efter ytterligare några år ringde bröllopsklockorna. De unga tu knöt hymens band och ett långt och händelserikt äktenskap tog sin början. Ett torp, även det i Malviken, inköptes. Byggnaderna var fallfärdiga, och nu började det som i fortsättningen skulle bli EO’s adelsmärke under hela hans produktiva tid, nämligen byggenskap i alla former. Den nybyggda mangårdsbyggnaden inrymde även en liten lanthandel där allt från ärter till fotogen och järnspisar fanns att köpa. Margareta eller ”Margreta” som hon kallades av vänner o bekanta hade nog ingen svårighet att få dagarna att gå. Förutom barnpassningen, för storken hade ingen svårighet att hitta till det nybyggda huset, skulle hon sköta affären och djuren. EO hade tillsammans med sin kamrat, Johan från By, börjat köpa in slaktdjur som de slaktade, styckade och sålde på torget i stan om lördagarna. Det berättas att EO och Johan en gång köpte in 15 slaktdjur på Sundsvallsmarknaden, de flesta kor, och inkvarterade dem i lagårdar runt om i både Malviken och Barsviken. För att fylla behovet av kött till lördagskommersen slaktades bara det antal som kunde tänkas säljas. Det fanns ju inga frysmöjligheter vid den här tiden. De övriga fick Margreta sköta om och mjölka, och eftersom ladugårdarna i fiskelägena inte var byggda för att härbergera några större besättningar, fick den här ansamlingen spridas på en 7 – 8 ställen. När morgonmjölkningarna var avklarade var det nära nog tid att börja med kvällsmjölkningen. När han 1907 tillsammans med brodern köpte en bogserbåt började en ny era för EO. Båten som hette Svalan var försedd med en råoljemotor, och var den första motorbåten på Häggdångerskusten. Arbetsuppgifter saknades inte. Dels drog man virke från de avverkningar som Jonas Fredrik levererade. Han hade etablerat sig som träpatron i mindre format, och köpte stämplingar av bönderna som han med hjälp av körare och huggare levererade ner till kusten, där ångbåtar lastade jufferten till Holland och propsen till Egypten. Körarna såg till att virket fanns på plats när ångaren anlände. Dels fick fiskebåtarna på lördagarna åka på släp med Svalan till stan, vilket var till stor lättnad för fiskarna som annars fick ro med lasten till stan. Även köttransporterna underlättades för EO och Johan när de hade tillgång till motorbåt. Nästa stora steg i en helt ny bransch var när han 1917 köpte svärfarshemmanet i Häggsjö. Svärmor hade avlidit och svärfar såg ingen möjlighet att ensam driva det ganska stora jordbruket själv. Husen var i ett alarmerande dåligt skick och jorden hade de sista åren inte fått den skötsel som hade behövts. Åter fick EO sätta igång med byggnation i stor skala. Nytt boningshus byggdes och lång andhämtning blev det inte förrän ladugård och loge också hade byggts upp på nytt.
	En dräng, Botolf, med stor fallenhet för dikesgrävning städslades, och ganska snart var landskapsbilden en helt annan. Alla hus var nybyggda och de öppna dikena ersatta med täckdiken så att bara ett enda dike fanns att beskåda i den s.k. ”hemåkern”. Även bryggstugan fick sig en uppfräschning med bl a ny bakugn och den gamla eldhärden utbytt till en järnspis. En av EO’s specialiteter var att han gärna ville ha flera bollar i luften samtidigt. Därför ivrade han tidigt när han blev Häggsjöbo, att man tillsammans med grannbyarna skulle anlägga en kraftstation vid utloppet av Häggsjön. Elektrisk ström saknades ute i alla gårdar. Förslaget fick gehör och 1919 var man igång med att teckna andelslistor och planera för projektet. Man bestämde sig för att köpa en anläggning från ASEA, som tillhandahöll färdiga paket, där både generator, turbin, övrig utrustning, samt även konsulttjänster ingick. EO fick förtroendet att tillsammans med konsulten planera anläggningen. En ung ingenjör från Västerås uppenbarade sig och i första hand skulle storleken på anläggningen bestämmas. Sjöns yta och fallhöjden var de givna förutsättningarna. Nu kom EO’s fenomenala fallenhet för huvudräkning väl till pass. En färdighet som han hade tränat och förkovrat sig i både som torghandlare och befälhavare på bogserbåten. Ett allmänt intresse för att ”räkna ut saker” saker och ting bidrog också. I alla tider hade han i vardagsgöromålen sett en anledning att översätta dem till matematiska utsvävningar. När nu ingenjören t ex skulle räkna ut hur mycket vatten man hade i reservoaren om man dämde upp sjön 30 cm, då hade han knappast fått räknestickan ur fodralet förrän EO hade sin uträkning klar. När detta hade upprepats och alla gånger stämt på decimalen, fann ingenjören det enklare att fråga oraklet. Räknestickan var annars den tidens miniräknare, där man kunde göra de allra flesta av beräkningar. En stor del av ingenjörskonsten fanns förborgad i denna tämligen enkla men geniala tingest.
En bekräftelse på EO’s entreprenöranda får man när ostkustbanan skulle byggas på 1920-talet. Då lämnade han en offert på slipers för sträckan Gnistring-Antjärn. Han fick anbudet, och lejde två bröder som hade ett ambulerande sågverk som drevs med en råoljemotor. Sågverket ställdes upp vid Lundtjärn, och där sågade han från egen skog slipers som levererades till anvisade ställen. Som jordbrukare och bonde var nog EO en av de få som verkligen satt värde på de skönhets- och naturupplevelser som man så att säga fick ”på affären”. Det berättas att EO och hans Margreta en gång varit på en dagsresa som sjukkasseföreningen anordnade. Sjukkassan var på den här tiden inte allmän(statlig), utan organiserad i små föreningar sockenvis. Ofta hade man resor och basarer på programmet och månadsmötena var något som man såg fram emot. Den här resan var förlagd till Döda fallet och resvägen var efter Indalsälven. Legendariske Pelle Norberg skulle med sin buss transportera dem. Tidpunkten var vid midsommartid. När de på hemvägen i den ljusa sommarnatten kom till ”LarsJansbacken”, just där Häggsjön visar sig från sin allra vackraste sida, och just på den plats där reseboksförfattaren Hülpers i mitten på 1700-talet fällde sitt hänförda uttalande om Häggsjös skönhet, bad EO Pelle att stanna bussen. Som förste avstigande tackade han sina reskamrater för trevligt sällskap och höll ett litet tal som han avslutade ungefär så här: ”Vi har haft en fin dag, och mycket vackert har vi sett, men om ni tittar ut över sjön ser ni att det kan vara lätt att ”gå över ån för att hämta vatten”. Det finns mycket vackert att se alldeles in på stugknuten också.” Att Häggsjö kom att uppta en stor plats i hans hjärta förstår man när man tänker på hans reaktion på 1930-talet när tattare höll på att etablera sig i byn. De höll nämligen på att köpa paviljongen i Sjöviken. Paviljongen ägdes och hade byggts av en fiolspelande torpare från ön Granön i Öjesjön, för att användas som nöjespalats. Otroligt populär var den under ostkustbanebygget och när nuvarande E-fyran byggdes. Vilhelmsro, Sjövika´, Paviljongen - kärt barn har många namn och det stämde bra på detta etablissemang där rallare, AK-arbetare, utsocknes och ortsbefolkning mellan dansturerna ibland kunde utkämpa väldiga bataljer med knytnävar och knogjärn. Men nu hade rallare och AK:are packat och farit och ungdomen hade börjat bli bilburen, vilket rimmade illa med den hästplogade vägen. Torparen såg sig ingen annan utväg än att sälja till tattarna. Detta sågs som en katastrof på byn, så EO tog båten och rodde upp till Granön för att tala med torparen. Där fick han veta att ett köpekontrakt upprättats och att tattarna betalat handpenning och skulle före en viss dag fullborda köpet. När den dagen kom rodde åter EO upp till Granön och nu hade han två grannar och kontanter med sig, och när tattarna inte infann sig köpte trion paviljongen som gick en ny blomstertid till mötes som högborg för logen ”Häggblomman”. Skidtävlingar, samkväm och bjudningsdanser avlöste varandra och bygdegemenskapen blomstrade.
		Några saker från sitt förflutna hade EO med sig till Häggsjö. Ett var ”pärbulla”, och dem hade han nog fått av sin finske far. Köksgöromål befattade inte EO sig med , men när det skulle bakas ”pärbulla”, då var ingen annan betrodd att stöpa, d v s göra degen. ”Pärbulla” var ett kraftigt rågbröd där mald potatis, råg och några andra sädesslag ingick. De gräddades i samma ugn som tunnbrödet bakades i, och produkten blev en rund skottkärrshjulsliknande bulle, så hård att om man tappade den på foten skulle naglarna bli blå. De var dock fantastiskt goda skurna i tunna skivor med smör och den tidens hemlagade pressylta som pålägg. Jag tror inte det är många idag som haft förmånen att uppleva en liknande smaksensation. En annan av EO’s specialiteter, som inte många andra häggsjöbor provat, är att tillverka är surströmming. EO’s inläggning skall enligt dem som ätit den, ha uppfyllt högt ställda krav. Han var ju fiskarpojke i begynnelsen och fortsatte också att upprätthålla sin fingerfärdighet i att laga och binda nät.
När han efter fullbordad jordbruksgärning överlät hemmanet till en av sina söner och flyttade en trappa upp i det hus han en gång byggt, kunde han från sitt rumsfönster skåda ut över sin livsgärning. Allt han såg, undantagandes sjön som gav en värdig inramning, var vittnesmål om vad han och Margreta hade åstadkommit. Han kände sig säkert mycket nöjd. Det mesta hade gått dem väl i händerna. Ytterligare två söner och en dotter hade han på nära håll i byn. De yngsta barnen, en dotter och en son, bodde inte längre bort än att han kunde hälsa på dem över dagen. Dock hade det inte alltid varit enbart rosor på vägen. Två barn dog innan de var vuxna, men det var nog mer regel än undantag att något eller några barn inte klarade sjukdomar och kriser, sådana som man med dagens läkekonst inte skulle se som något problem. Många äventyr både till havs och på land kunde han tänka tillbaka på. Som t ex när han en fettisdag åkte skidor till Ljustorp för att hälsa på Margreta som hade tjänst som piga på prästgården. De hade mycket att tala om för de skulle gifta sig till midsommar… Nej, nu måste jag sluta för jag håller på att börja om från början igen. Men jag har så mycket att berätta om Erik Olof, för han var min farfar /NEW