Fattigstugan i Häggsjö

När de borgerliga kommunerna tillkom 1863, fick kommunalnämnden hand om fattigvården, om inte särskild fattigvårdsstyrelse tillsattes, och sådan blev inte obligatorisk förrän 1919. I små landsbygdskommuner var fattigvården kommunalnämndens största uppgift, och av gamla protokoll framgår att det inte bara var fråga om att passivt lindra den värsta nöden utan att mer konstruktiv hjälp också gavs.

Vid 1900-talets början fick de äldre bo i undantagsstuga eller ett undantagsrum hos den yngre generationen. eller:

- Fattigstuga
- Rotegång, växelvis boende hos barn eller andra som åtagit sig detta.
- Utackordering till lägst bjudande bland bönderna

Virket är förmodligen från 1700-talet, och ingick i ett hus som stod i Granliden bebodd av en landbondefamilj som brukade de nu igenväxta lägdorna öster om nuvarande gårdarna. När sedan kustlandsvägen byggdes 1880, ombesörjdes postbefordran med diligens mellan städerna några dagar i veckan med ungefärlig tidtabell. Då anlitade Åvike bruk och en tegelfabrik som låg i Muggärdsviken en kvinna som skulle hämta posten åt sig. För att kvinnan skulle ha tak över huvudet under väntetiden revs det uttjänta landbondehuset och en stuga byggdes av virket, ungefär där bruksvägen kommer in på kustlandsvägen.

 

Vid den här tiden hade en bonde i Gnistring, så då var en egen by i Häggdånger, en dräng som hette Erik Höglin. Bonden hette Wallin och var förutom storbonde medlem i kommunfullmäktige och fattigvårdens ordförande. Drängen Erik var egentligen ingen dräng utan han var ”inhyses” då han sedan barndomen hade klumpfot som åkomman benämndes. För den skull hade han i hela sitt liv haft sin hemvist hos Wallins där han fick hjälpa till med de göromål han kunde utföra. För detta fick han mat och kläder, om han fick några pengar vet jag inte, ej heller om han fick något från kommunen. Erik Näslund i Häggsjö var hans förmyndare, vilket han skötte med stort förtroende.

 

Men åldern började ta ut sin rätt och Höglin kunde inte utföra sina vanliga sysslor. Wallin rev den stuga som postdamen använt då den inte användes längre, och timrade upp den på sin mark vid bruksvägen. Fattigvården stod för kostnaderna och Erik Höglin blev den första att bebo den. Landbondestugan som låg bredvid och även den på Wallins mark, inköptes också av fattigvården och båda stugorna blev fattigstugor som beboddes av personer som av någon anledning inte kunde försörja sig själva. Kommunen bestod med ved och någon krona i underhåll. Häggdångers kommun hade liknande stugor i Lindom och Hov och ett litet torp i Glon.

 

Så fungerade fattigvården på den tiden. Vägfarande från byarna kände ansvar och kontrollerade att det rök ur skorstenarna när det så skulle göra. När de inte längre kunde klara sig själva i sina stugor fick de komma in på någon inrättning där de i regel efter att ha försökt vänja sig vid ordnade förhållanden, dog efter någon vecka.

 

Höglin trivdes som fisken i vattnet i sin lilla stuga och som ett tidsfördriv började han på dagarna gå ned till Ansåsen på gränsen mellan Gnistring och Gåsnäs där en grind över kustlandsvägen var belägen. Ganska snart insåg han att det var synnerligen lönsamt att öppna och stänga grinden, i synnerhet åt de bilburna, en kategori som ökade för varje dag. Hästskjutsarna var heller inte att förakta. Vissa dagar kunde intäkterna komma upp i summor som en familjeförsörjare hade svårt att uppnå på sitt knog. Men det fanns problem också. Det fanns inget lås på stugan och Höglin var rädd om sina pengar, så han tog och förvarade slantarna i järnspisen. Det gick bra, men till sist var det så mycket pengar i spisen, så det rök inte ut. Det berättas att Erik o Hanna Näslund var honom behjälplig med att tömma  spisen, diska och putsa upp slantarna. De räckte till en cheviotkostym av bästa märke, skor och galoscher samt lite lyx i stugan. Inkomstkällan varade ytterligare något år men sen togs grinden bort. Då hade Höglin samlat på sig så mycket pengar att det räckte honom livet ut.

 

Nästa man som kom att bo i stugan var Jonke Wikström. Han hade tillsammans med hustrun Anna bott på ett landhemman på LarsJansbacken i Häggsjö. Där livnärde han sig och sin familj som dagsverkare med markbrytning som specialitet. Närig och speciell skall han ha varit. Det sägs att när han bröt mark till någon bonde hade han ofta någon av sina pojkar med som hjälp. Då hade han alltid med sig en hink som de gjorde sina behover i, och tog sen hem hinken på kvällen och gödslade sin egen täppa. Han hade betalt för att bryta mark men inte för att gödsla den, sade han. Med tiden blev det tillfälle att köpa mark i Sjöviken vid Öjesjöns sydspets. Så han timrade ner sin stuga och sitt fähus och flyttade till det nya stället. Från en av de vackraste platserna runt Häggsjön till en av de vackraste platserna vid Öjesjön!

 

Storken lärde sig fort vart stugan flyttats. Tio levande barn födde Anna innan hon slutade sina dagar i barnsäng. Wikström skaffade sig en hushållerska som hette Tilda Ernström, och som även försökte rädda ekonomin som var i fritt fall. Växlar och reverser förföll och en process om en markaffär gjorde inte saken bättre. Efter en tid stod hushållerskan som ägare och Jonke Wikström flyttade till den lilla stugan vid vägens kant. Höglin hade avlidit. Han blev sjuk och efter en vecka på sjukhus ville livsandarna inte vara med längre. Wikström började för att dryga ut den peng som han fick från kommunen, att laga skor och han försökte sig även på att reparera klockor. Att plocka isär klockorna gick bra, men att sätta ihop dem igen och få dem att fungera var svårare. Men ibland fungerade även det. Skomakeriet gick mycket bättre, för det hade han förkovrat sig i då han till husbehov haft tio barns skor att öva på. Många historier finns att berätta om det egocentriska originalet, för ett sådant var han.

 

Näste man som skulle få bo i stugan genom kommunens försorg var Ante Lindbäck. Han var en torpare från Kammartjärn som helt hade tappat arbetslusten. Folk sade att han var lat, men det kan knappast vara hela sanningen. Aborrmete vid tjärnen var den enda verksamhet som tilltalade honom. Följden blev  misär för familjen både ekonomiskt och emotionellt.

Kommunens allt i allo, Nicke Lindberg bestämde att Ante skulle få flytta till stugan vid  bruksvägen. Hustrun och dottern fick lite hjälp för att kunna bo kvar på torpet.  Så blev Ante Lindbäck den tredje ”patienten” på det lilla äldreboendet. Ante fann sig tillrätta, hur väl har jag svårt att förstå efter flytt från det idylliska torpet med åker och äng som sluttade ner mot skogstjärnen, kor i lagårn och lagad mat vid eget bord. Nu fick han laga sin mat själv, med det löste han genom att tlllaga tjockpannkaka med mycket amerikanskt fläsk i. Den passade bra både till frukost och middag. Mellan måltiderna satt han vid fönstret och tittade på grantopparna på andra sidan vägen. Ibland kom hans fru, de var ju inte skilda, och städade de 11 – 12 kvadratmetrarna samt tog med sig smutstvätt hem och tvättade åt honom. Ibland satt han sig på en stubbe intill stugan och åt lingon. Blåbär och lingon hade han in på knuten, och hjortronmyr ett hundratal meter bort. ”Man gett äta mycke bär, annars ramle tänren ur käften”, sade han. Men att det var det amerikanska fläsket var han inte så övertygad om. Han hade bara ett par tre tänder kvar, och dom var han rädd om.

 

Ja, man kan tycka att det här var ett förskräckligt sätt att ta hand om sina åldringar, men det kan nog hända att de kände sig mera tillfreds med tillvaron än vad många gör idag. Alla som passerade de här stugorna, mjölkskjutsen på morgonen, skolbarnen morgon och kväll, liksom alla som kontrollerade om det rök ur skorstenen, eller om gardinerna var fördragna under dagen. När det var brödbak och slakt på byn, hamnade ofta smakprov i stugan.

Även Ante Lindbäcks tid rann ut. Han blev sjuk, kom in på sjukhus, fick ett bad och en säng med rena lakan, Efter några dagar var hans liv till ända.

 

Den siste som bodde i den röda stugan genom kommunens försorg, var Gustav Adolf Karlstrand, förmodligen bördig från Alnön, för hans smeknamn var Alnömyggen. Av hans utseende att döma hade han en hel del lappblod i sina ådror, mycket under medellängd, hjulbent och lite sneda ögon. Karlstrand kom från kommunens boende i Lindomsböle och var nog yngst av de herrar som bott i stugan. Han var en vandringsman, ett finare namn för luffare. Han hade varit gift två gånger, en gång med en hedersam kvinna från Stigsjö, och en gång med en hemmansägarkvinna från Häggdånger. Båda äktenskapen gick i kras på grund av hans vandringslust och hans ovilja för kroppsarbete. I övrigt var han nog en av de duktigaste karlar som trampat på landsvägarna En riktig mångsysslare, han byggde en fiol åt en man i Sundsvall som betraktades som ett mästerverk. Materialet till fiolen tog han från veden som han fått av socknen när man rev kyrkstallarna i Häggdånger. En moped fick han av Olsson i Häggsjö. Mopeden var av ett tjeckiskt märke, som hade ord om sig att vara ganska värdelös för ramlagret höll inte, och när garantitiden hade gått ut och Olsson ledsnat på att byta lager, gav han bort den. Karlstrand hade väl aldrig sett en sådan motor, men han plockade sönder den och tillverkade ett lager av virknålar och lite andra grejer som han härdade i järnspisen. Sedan körde han mopeden så länge som han bodde på trakten Åt Nils-Erik Westerholm tillverkade han ett 20-kalibrigt hagelgevär som han använde till ekorrjakt tills polisen tog det. Nils-Erik hade ett gammalt rostigt Remingtonlås som han hade ropat in på auktion. Han borrade ut bultarna och fixade det. Sedan for han till Ljustorp och köpte två mynningsladdare som han finansierade genom att sälja det ena. Sedan kapade han pipan på det andra, brotslade ut ett 20-kalibrigt patronläge, filade till en gång som passade i låset och tillverkade en kolv av trä. Sen var det bara att skjuta ekorre igen, vars skinn betalades mycket bra på den tiden. Ja, han var verkligen en märklig man Karlstrand och Nils-Erik och Karlstrand blev goda kompisar han och jag trots den stora åldersskillnaden. Han var runt 65 år och Nils-Erik 13 – 14 år.

 

Helt plötsligt fick han tag på en kvinna från Ljustorp som han flyttade till. Det höll inte så länge, men då blev han ett fall för Hässjö kommun, och med tiden hamnade han på Strandbo i Söråker där han blev bekant med en änka från Ljustorp och gifte sig med henne. En sen eftermiddag kom paret i taxi och bjöd på tårta till eftermiddagskaffet¸ eftersom de varit i Ljustorp och gift sig. Den här händelsen tilldrar sig på 1940-talet, så visst måste man medge att det har hänt en hel del.

 

På 1960-talet efter kommunsammanslagningen sålde Säbrå kommun de här fattigstugorna som de kallades till privatpersoner, och ett par från Härnösand köpte den här stugan. De hette Gerdin. Stugan fick namnet Mariefred, som stod på en stor skylt som såg ut som om den suttit på akterkastellet på en Waxholmsbåt Vad skylten kom ifrån och vem som stal den efter nära femtio år, skulle vara intressant att veta. Den har försvunnit under de allra senaste åren. Att det är en planerad stöld är ställt utom allt tvivel, för det har behövts både stege och verktyg för att ta ner skylten. Mannen avled efter något år och kvinnan förolyckades vid en trafikolycka i Högsnäs 1970. Stugan visade sig vara svårsåld, så traktens jägare köpte den för en billig penning och hade den som högkvarter under några år. Men den vandaliserades så kapitalt av ett ungdomsgäng som härjade, att det var inte meningsfullt att använda den för ändamålet.

 

 

 

Som av en tillfällighet råkar Häggdångers organist sedan några år, Maria Robertsson,  vara dotterdotter till familjen Gerdin som haft fattigstugan som sommarstuga. Ur hennes album har vi fått låna en bild som visar hur hennes mormor o morfar hade i stugan.

 

 

 

 

 

 

 

2013 tog Häggsjö Intresse- och fiskevårdsförening ett beslut att rusta upp den gamla fattigstugan. Stugan som ägdes av älglaget i Häggsjö inköptes för 1 kr och ett arrendekontrakt upprättades med Erling Nilsson som äger marken som stugan står på.

Det röjdes, målades,taket tätades och de gamla innanfönstren som var de enda som fanns efter vandalisering sattes på plats. Vi fick tom efterlysa ett fönster i programmet "Sök och finn" för att få allt på plats. Då taket läckt fick även åsar och halva innertaket bytas.

Sommaren 2015 kunde vi skura och leta inventarier. Många Häggsjöbor har skänkt inventarier och många vindar har genomsökts. Att hitta tidsenliga inventarier, vilket betyder att vi tänker oss hur det kan ha sett ut runt 1920, fortsätter....

Den regnigste dagen sommaren 2015 invigdes fattigstugan med ett härligt kaffekalas och underhållning av Häggsjöborna

I fattigstugan kan man få en inblick i hur det var att bo innan pensionärshem och plusboenden var påtänkta. Någon form av understöd fick man av kommunen och även ved.

Intresseföreningen kommer att nyttja stugan för sammankomster och visar den för den som är intresserad. I oktober 2015 bjöd jag in till kolbullemiddag och eldade upp, men förvarnade gästerna om att de skulle klä sig varmt och ta med sittunderlag. När gästerna dök upp och kolbullarna var gräddade var det +27 i stugan!