Nöjespaviljongen  ”Wilhelmsro” i Sjöviken 

August Wilhelm Sjöstedt, född 1871 i Hässjö, son till NO Sjöstedt och Stina Brita Nordin, bodde när 1890 års folk- och bostadsräkning genomfördes i Gåsnäs tillsammans med sin mor som då blivit änka och står som torparrendator, och brodern Nils Johan född 1864.

Han bodde under största delen av sin levnad i en egenhändigt byggd stuga på Granön i Öjesjön. Stugan var originell såtillvida att en stor sten bildade en av väggarna. Han bodde sista tiden på Brunnegården i Stigsjö och  dog i slutet på 1960-talet.

August Sjöstedt byggde först en dansbana i Sjöviken  och sedermera  en paviljong där han drev danser och biograf. Det fanns en ambulerande biografmaskinist, Petterson från Hussjöby, som åkte runt med egen utrustning och förevisade film. Detta var i slutet av 1920-talet. Eftersom man då inte hade elektricitet var det gas som gav ljus. Det var givetvis stumfilmer,  och därför anlitades musiker som spelade till filmerna. Några av de som förekom som musiker var Hjalmar Älander och Ruben Norberg.Det var mest komiska filmer som ”Fyrtornet och släpvagnen” som visades.

August var en utpräglad kvinnokarl, och var nog lite fåfäng för han  tog aldrig av sig mössan eftersom han var flintskallig. Kan kallades för  ”tjärringtjyven” och ”Kox-August”. Hans omsorg om det feminina släktet gick så långt att han såg till att hans honkatt fick en spång där hon kunde ta sig från ön till fastlandet när hon skulle ut på friarstråt. Med sig på Granön hade han en dam som stuckit från man och barn i Gåsnäs. Förutom denna fasta förbindelse hade han enligt skvallret flera andra förbindelser och var även far till ett och annat barn ute på bygden.

Det var många gånger August själv som spelade till dans. Han var en skicklig fiolspelare och man kände igen honom på att han spelade hela tiden utan avbrott mellan danserna. Han improviserade och den ena låten övergick i den andra.

Det kunde gå ”hett till” på de välbesökta danserna. August hade spänt upp en ”bandfasthaga” runt paviljongen. Efter en tid fanns inga uppskjutande störar kvar vilket berodde på att de brytits av för att användas som tillhygge vid slagsmål. Historien går att Nore Westerholm som ofta var ordningsvakt vid danserna slet ut två batonger eftersom han var tvungen att ingripa så ofta. Någon skulle till och med ha fått sitt ena öra avskuret. Det fanns värstingar även då!

Efter ett antal år avtog verksamheten och paviljongen utnyttjades inte så mycket. Ibland hyrdes den  ut till sommargäster över sommaren och blev även tillhåll för ett sällskap med tattare som gjorde trakten osäker. De var till slut var så många att de inte rymdes i paviljongen utan även bodde i riskojor runt omkring lokalen.

Familjerna Erik Westerholm, John Näslund och Petter Åstrand köpte då  lokalen av Sjöstedt för att kunna avhysa tattarna men också för att det skulle bli en samlingsplats för nystartade logen Häggblomman. Därefter började alla byns ungdomar med en upprustning av lokalen. Man drog in elektricitet, höjde taket, målade och städade upp.

Logerna ”Hoppet” Högsnäs och ”Häggblomman” Häggsjö

I Högsnäs fanns logen ”Hoppet” med medlemmar från Häggsjö, Högsnäs, Krånge, Gnistring och Klappnäs. Hoppet hade ingen egen möteslokal utan hyrde paviljongen för sina möten. Det tyckte Häggsjömedlemmarna var väldigt bra eftersom de fick nära när de skulle på möte. Medlemmarna från Högsnäs, Gnistring, Gåsnäs mm, tyckte i stället att det var långt upp till paviljongen och särskilt på vintern då bruksvägen endast var hästplogad.

Man började prata om att hitta en ny möteslokal. Vi är då framme på slutet av 1930-talet.

Helge Westerholm föreslog då att Häggsjömedlemmarna skulle ”separera” från Hoppet och starta en egen loge uppe i Häggsjö med paviljongen som träffpunkt. Erik Näslund kommenterade ”separationen” med: - ”Ja, men då måste vi ju ha en separator!”

Efter ”separationen” började Hoppet med Albin Öman, Högsnäs i spetsen  se sig om efter en lokal för sin verksamhet. Man köpte ett gammalt hus och rev och satte upp det på gränsen mellan Ångermanland och Medelpad. Huset ställdes på Medelpadssidan vilket sades bero på att Hässjö inte tog ut någon nöjesskatt vilket man gjorde i Häggdånger.  Stället fick namnet Gränsborg,  men så många logemöten kom inte att hållas där. Däremot ordnades danser och det gick dansbussar från Fagervik och Härnösand. Efter sista dansen brukade Albin Öman kliva upp på scenen och säga: -”Näste lörda då äre TordRunes som spela, å då val’e ändå jävligare”. Albin Öman var likt Topsy Lindblom på Nalen allerstädes närvarande och hade ett vakande öga över allt och alla. När det blev damernas gick han ofta till någon av de mest dansanta flickorna och sade: -”Ta å bju opp n’Bertil, han bli så jävla fejen då”. Bertil var hans son och han var inte den flitigaste och mest stilfulle på dansgolvet.

Några började komma i bil till danserna och blev naturligtvis populära och stuvade gärna in så många som det bara gick. Det var emellertid inte så noga om man hade körkort eller kanske bara var 16-17 år eller var styrkt av starka varor. Inte heller fordonen skulle ha gått igenom dagens besiktningar. Man berättar tex att passagerarna fick sitta och hålla i ficklampor när man skulle köra hem i mörkret eftersom det inte fanns något lyse som fungerade på bilen.

Den nystartade Häggblomman hade möten  på lördagskvällar, ungefär två per månad. Man hade lekaftnar, skidtävlingar, fotbollsmatcher, gångtävlingar, tävling i allmänbildning, man bjöd in andra loger och besökte själv andra loger. Man drog sig inte för att  åka spark eller cykla till Stigsjö fram och tillbaka en lördagskväll. Vid ett tillfälle bjöd man in till gångtävling och sträckan var paviljongen – järnvägsstationen och tillbaka. Det blev dock en tvist eftersom den deltagare som vann sprang enligt de andra deltagarna. Man försökte utan framgång få honom att erkänna

Skidtävlingarna avlöste varandra vintern igenom. Distansen var för det mesta runt en mil

Man tiggde ihop priser. När SM på skidor gick i Härnösand 1949 hade tävlingsledningen fått så många priser, så att Häggblomman fick överblivna pokaler och andra priser. De lokala tävlingarna gjorde att många duktiga skidåkare ”upptäcktes” och gick vidare upp på distriktsnivå och en del ännu längre. Träningen var det inte så mycket med och inte vallningen heller. Rune Eriksson, son till Albin Eriksson  var ofta den som kokade valla av bl a gamla grammofonskivor och andra mer eller mindre hemliga ingredienser.

En söndag när man skulle åka en tävling vid Solbacka i Gådeå transporterade man sig med tåg från Gnistring till Fälle och åkte skidtävlingen. Därefter tog man tåget hem igen för att byta om och åkte sedan tillbaka på kvällen igen för att vara med vid prisutdelningen med efterföljande dans. Det var nästan måndagsmorgon innan man kom hem igen!

Kabaréer och basarer hade man många. Där uppträdde bl a ett ”traskapell”. Ture Eriksson och Martin Westerholm spelade munspel, Helge Westerholm spelade bjällerkrans och Torsten Westerholm spelade ”luftbas” på en bakfjäl. Namnet på traskapellet var ”Hi hojs”. Repertoaren var i stort sett en låt men man presenterade den på olika sätt och tog sig på så sätt genom spelningen.  Vid invigningen av lokalen var Torsten Westerholm solist i kapellet och sjöng en sång tillägnad lokalen som hette ”På Wilhelmsro”. Det var skillingtrycket ”På Djurgårdslätten” med lite förändrad text. Anledningen till att det blev Wilhelmsro berodde på att August Sjöstedt som byggt lokalen också hette Wilhelm. Alla tillställningar och kabaréer utformades av logemedlemmarna själva. Kanske man köpte någon sketch från Vindarnas förlag. Festligheterna annonserades i dagspressen och inträdet kunde vara 2,50 kr. Den största utgiften var om man anlitade en orkester, för övrigt var alla insatser ideella. På somrarna när det börjat komma sommargäster blev besökarna flera och med det ökade också intäkterna.

Sånglekar var något av en ersättning för dans och man hade även besök av speciella instruktörer som lärde ut olika sånglekar. Det låg lite underförstått att man inte skulle ha vanlig dans inom NTO, vilket logen ”Hoppet” inte samtyckte till och detta var också en av anledningarna till ”separationen” från de mer besjälade Häggsjöungdomarna. Sånglekar och folkdans  var till och med så vedertaget och vanligt att det fanns instruktörer som åkte runt bland föreningar och loger och lärde ut sånglekar. Många i Häggdånger kommer ihåg Carola Persson som en mycket duktig instruktör.

På vintern åkte man spark eller skidor. Bruksvägen var inte motorplogad på den tiden och när det blev vår var vägen bara lervälling. Bilar kunde bara ta sig till Häggsjö på sommaren

I slutet av 1940-talet flyttade Häggblomman sin verksamhet till Bygdegården och efter några år såldes paviljongen och blev sommarbostad