Jag gör inte anspråk på att kalla den här berättelsen dokumentär utan jag skall i stället börja med en högst personlig gissning. För jag tror nämligen med bestämdhet att Häggsjö är det ställe som allra först blev bebott i omgivningen. Varför jag tror det? Jo, tittar man på en karta ser man den halvmilslånga Öjesjön som en väldig fångstarm. Man ser placeringen av Älgtjärn, Älgtjärnsberget och Brodalsberget och Häggsjön. Om man vidare var närvarande i skolan den dag man läste om stenåldersfolkets fångstmetoder så förstår man att det måste ha varit drömläget för en stenåldersman att bo vid Häggsjön och att gräva fångstgropar mellan Öjesjön och Älgtjärn, Det område som vi i dagligt tal kallar Söners. Betydligt bättre bevismaterial har jag när jag säger att platsnamnet Söners är fel. För i kyrkböckerna från omkring 1850 kan man se att där bodde en man med familj vars namn var Olof Södner.

L E Eriksson

Kolning och huggning av kolved var en vanlig sysselsättning eftersom Åvike bruk var en storkonsument av träkol. För att få ett perspektiv på befolkningens rörlighet kan nämnas att under tioårsperioden 1855 - 1864 flyttade ett femtiotal människor ut ur byn och ändå några fler flyttade in. Till de fasta boende räknades bönderna och deras familjer som var fyra till antalet. Några torpare samt båtsmannen och hans familj. År 1865 bodde i byn ca 80 personer. Idag bor här 36 st själar.

Wirströmska huset i Sjöviken

Byn idag är synnerligen livskraftig och när det gäller invånarna är det ju mycket glädjande att alla åldersgrupperna är representerade. Nya hus har byggts och flera planeras. Grannbyarna på var sin sida efter Norrstigen kan inte alls glädja sig åt den utvecklingen. Men vad det gäller byns före detta huvudnäring jordbruket, så har det hänt här det som håller på att hända på de allra flesta andra ställen.

Få byar har så många namn inom sina domäner som Häggsjö. Praktiskt taget varje lägda och varje del av byn har sitt namn. Och vilka namn! Eller vad sägs om Kinnekulle, Flata, Ysti-åkern, Fyrkanten, Klingertägen, Lillgäla, Upplandshammarn, Pelle Strandkvistlägda och Ryssgropa mm.

Jag tror nog att vi utgå från att det var den gången på 1700-talet när odisciplinerade delar av ryska hären brände och plundrade många gårdar i och omkring Härnösand. Hela Bybyn så när som på en gård brändes ned. En annan by som blev svårt åtgången var Skällom. I Högsnäs mötte motstånd och tre ryssar sköts ner och de ligger begravda sydväst om Djuptjärn. För Häggsjös del skulle en dräng på gården där Kjell-Erik Näslund nu bor, ha sett en skara män med främmande uniformer uppe vid Faltbacken komma mot byn och eftersom det var orostider hade de ett gevär laddat uppe på vangsbovinden . Drängen som fattade situationen sprang upp på vangsbovinden och förskansade sig där med geväret skjutklart och när skaran kom upp på hällen sköt han på den som hade de blankaste knapparna. Inför detta oväntade motstånd och förmodligen utan ledare vände de övriga .

Vid den här tiden var de båda hemman som i dag är sammanslagna och ägs av Kjell-Erik Näslund också då ett hemman. Det var då byns och förmodligens ett av socknens större hemman men två söner delade på hemmanet. Båda delarna har sedan under slutet på 1800 - talet tillhört Åvikebruk. Tillsammans fick de släppa till drygt 250 hektar skog. På det ena bodde en tid i en bror till innehavaren av Åvikebruk , Hekkenskjöld, som var sin familjs svarta får. Han bodde i Häggsjö med pigor och drängar som avlönades av Åvike och en viss summa pengar utbetalades årligen till honom från familjeförmögenheten. Han blev med tiden tämligen fet sades det. Det behövdes två stycken tolvslåstolar för att han skulle kunna sitta någorlunda bekvämt. Hans främsta sysselsättning lär ha varit mat, metning och destillerade drycker och en viss betydelse för Häggsjö hade han ändå för han var den förste som planterade in kräftor i Häggsjön. Kräftor som han fångade i Åvikeån och sedan släppte i Häggsjön. Det andra stället såldes helt oövertänkt till bruket och återköptes året därpå men huvuddelen av skogen fick stanna i brukets ägo.

Det hemman som bebos av Anders Westerholm och hans familj var det stället där min och även Anders farmorsfar Lars Erik Eriksson föddes, levde och verkade hela sitt liv. Hans far, Erik Larsen drev under Norrstigens sista år gästgiveri på platsen och när så den nya riksvägen, kustlandsvägen som den kallades, skulle byggas på andra sidan sjön lejde han några finnar som för hans räkning där röjde och bröt mark. Där byggde han och hade även tänkt sig att flytta över gästgiveriet men så blev det aldrig. Det kom i stället att hamna i Antjärn. Den nya platsen på södra sidan sjön fick heta Nynäs och dit flyttade Erik Larsen i slutet av 1870-talet. Likaså gjorde hans närmaste granne, Grafström, som också hade mark på andra sidan sjön. När kustlandsvägen började trafikeras var de redan på plats.

Häggsjön

Stor betydelse för byn hade sjön när man på 1920-talet bildade Häggsjöns elekriska andelsförening och i utloppet anlade en kraftstation där en vattenturbin drev två styckna likströmsgeneratorer som när allt fungerade förmådde leverera 220 volt till byns lampor och 440 volt till motorer som på ett radikalt sätt

1920-talet kom också med en annan nyhet. Nu kunde Häggsjöborna om man ville ut och resa bara fara ner till Gnistring och där stiga på tåget. För 1925 stod ostkustbanan färdig från Njurunda till Härnösand. Den 31 oktober 1927 kunde man åka in till Härnösand och se Gustav V inviga ostkustbanan. Då var järnvägen färdig ända från Gävle.

Öppna landskap kännetecknar fortfarande byn. Av den odlade marken är ännu den allra största delen i ett alldeles utmärkt skick. Men på en lägda har i alla fall skogen återtagit sina domäner. Tillkomsten på den nyodlingen lär ha gått till på följande sätt. Torparen som skulle utöka sin areal hade på dagarna ett arbete att sköta så därför fick stenbrytning, röjning och det tunga arbetet med att få upp rötter och stubbar ske på kvällar och nätter. Detta var ju det vanliga sättet för torpare och landbönder att utöka sina domäner på den här tiden. Den här torparen tog sig orådet till att även använda söndagarna till sitt värv och det var utav de flesta ej sett med blida ögon för på sabbaten fick ju endast de nödvändiga sysslorna med djuren utföras. Möjligen kunde man under skördetid rätta till en avbruten pinne i en höräfsa eller slipa en lie. Det var förresten av den anledningen som slipstenarna alltid satt på baksidan av uthusen så att man ej skulle bli ertappad med en sådan skamlig gärning på söndagen. Men för att återgå till torparen med nyodlingen så fick hans verk heta sabbatsbrottet för alla tider. Där förut kornet mognade växer nu ånyo skog. Så kan det gå när tredje budet inte följs…

När vi är på sabbatsbrottet är vi inte långt från Flögtorpet, ett ställe där båtsmannen som Häggsjö tillsammans med Antjärn skulle hålla för hans majestät konungens flottas räkning bodde. Den sista båtsmannen Per Flög var född i Revsund i Jämtland 1829. Han dog i lungsot 1862 – 33 år gammal, efterlämnande sin 6 år äldre hustru Augusta och fem barn. Augusta som var född i Stockholm fann sig tydligen ändå väl till rätta i Häggsjö och rotebönderna kan man hoppas fullföljde sina förpliktelser mot henne. Tretton år efter det att hon blivit änka bodde hon kvar på båtsmanstorpet. Äldste sonen och dottern hade flyttat men dottern hade fått ett barn, en flicka som var hos mormodern. För flickans namn i kyrkboken hade prästen skrivit ordet "oäkta" och på dotterns rad fanns ett tecken som i teckenförklaringen angavs som "fört ett lösaktigt leverne".

Vi har nu februari 1992, alltså enligt almanackan den kallaste tiden på året, men trots det så håller sig termometern i regel på plus och snö är verkligen bristvara. Detta är en tendens som återkommit flera år i rad och värmerekorden för vintermånaderna slås på löpande band. Precis motsatsen var det 1865 - 69 de sk "oåren" och värst var det 1867. Från Tjärnsjö berättas det att man på midsommaraftons morgon det året med häst och kälkskrinda körde över Tjärnsjösjöns is för att sopa en lada för att få mat till kreaturen. Man kan tänka sig den fruktansvärda nöd som rådde i byarna där ju alla var beroende av det som växte på jorden. Bara från Häggsjö gick mellan 1865 - 70 16 likskjutsar ner till kyrkogården. Av dem som dog var elva under fem år och de flesta under ett. Dess oår sågs av många som ett straff från ovan medan dagens onormala väderleksläge av en tas som ett bevis på människans oförmåga att rätt handskas med naturen fast ingen av slutsatserna behöver ju vara helt rätt.

Vägen förbi den gamla avrättningsplatsen

I Sjöviken fanns förutom kolstation några torp och flyttar vi oss fram till 1920-talet så finner vi en dansbana som byggts av en torpare från en av Öjesjöns öar, Sjöstedt hette han. Efter några år river han dansbanan och bygger ett inomhusdansställe som blev väldigt populärt. Både rallare från ostkustbanan och AK:are från Riks13-bygget fick där tillfälle att bekanta sig med ungdomarna från de intilliggande byarna och ibland kunde den bekantskapen ta sig väldigt våldsamma former så åtskilliga är de fläskläppar som tillverkats och levererats och mycket blod har spottats genom utslagna tandgluggar i detta nöjestempels omgivningar. Sjövika, Paviljongen, Wilhelmsro, ja kärt barn har flera namn och det stämmer bra på detta hus där man även ibland hade bioförevisning, Stumfilm handdragen med gaslampa som ljuskälla. Så där fick Helan och Halvan utföra sina konster till musik av Livet i finnskogarna och Hammarforsens brus spelad på fiol och ibland dragspel.

I mitten på trettiotalet höll det på att gå riktigt illa för Sjövika. Tiderna hade förändrats, ungdomen hade börjat på att bli bilburen och eftersom bruksvägen hästplogades var den ej framkomlig för bilar under

Paviljongen i Sjöviken

Nu kom en ny blomstringstid för paviljongen som blev högborg för NTO-logen Häggblomman. Lokalen piffades upp och el drogs fram. Skidtävlingar, samkväm och kabaréer avlöste varandra och på den scen som iordningställts såg jag bland andra min yngsta farbror Martin debutera. Om jag ej minns fel så var det i ett "Traskapell", ett slags play-back där de medverkande till publikens stora jubel utförde sina konster på låtsasinstrument. En bakfjäl tex gick alldeles utmärkt bra som basfiol. En stenkakegrammofon med vev tillhörde visst också rekvisitan.

Koppar-Ida's stuga

Denna Koppar-Idas stuga var prydd med prunkande pelargonior i de jalusiförsedda fönstren och när den legendariske Nicke Lindberg, Häggdångers allt i allo och bl a fattignämndens ordförande, en gång för nämndens räkning skulle inspektera sina adepter och kom till Idas stuga skulle han efteråt ha sagt: "Gosse, de va som att komma till himmelen!"

Fattigvårdsstugan, nuvarande jaktslottet

Med dagens mått mätt kan man tycka att detta sätt att ta hand om sina gamla var näst intill förfärligt. Men säkert kan många gamla och ensamma i nutidens vårdsystem som bor i anpassade lägenheter med grannar i samma trappuppgång ibland både känna sig och vara mer isolerade än de människor som bodde i dessa stugor.

Åker vi ytterligare en liten bit efter vägen kommer vi fram till den gamla kustlandsvägen just på den plats där den korsar ostkustbanan. Där fanns, från det att järnvägen byggdes och fram till 1935 då kustlandsvägen lades ner, järnvägsbommar som manövrerades från Gnistrings station. Följer vi nu kustlandsvägen ytterligare ett stycke mot Härnösand är vi i Granliden. Det var en plats där Häggsjöborna handlade och hämtade sin post från början av 1900-talet och fram till något år in på 40-talet. Där hade CA Jansson sin diversehandel. Märkligt nog hade han även en tid filial i Söråker. Förutom affären drev denne driftige man även kafé i huset , likaså fram till 1935 bensinmack och taxirörelse. Att idag tänka sig den rusch som där var under denna tid, ja det är omöjligt. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag som liten pojke var av alla de cyklar som låg utanför som närmast kunde liknas vid en majbrasa utanför kaféet medan ägarna var inne och groggade upp sig innan de skulle gå på Grandungen, en dansbana som låg en bit närmare Högsnäs.

På andra sidan vägen hade pojkarna Pettersson de sista åren före kriget en cykel- och lättviktarverkstad. De här 98-kubikarna som de kallades hade ju blivit ett mycket populärt fortskaffningsmedel för de motorintresserade ungdomarna som av olika anledningar inte kunde skaffa sig en bil. En nackdel med dessa motoriserade cyklar var att de var väldigt svårt att hålla sig varm när man färdades på dem. Herrmodet var ju inte alls anpassat för dylika maskiner och att ikläda sig lång läderrock och huva det verkade alldeles för ambitiöst. Dessa plagg var förbehållna ägare av Harley Davidsson och de andra tunga motorcyklarna. Nej det enda som markerade att vederbörande var innehavare av en lättviktare var att kepsen vändes bak och fram. Bröderna Pettersson hade som reklam för sin verksamhet ett hakkors målat på väggen där det i staplarna stod att läsa: "Hit ler alla sina cyklar till renGöring"

Ovanför t:et i Hitler fanns en parentes var inom bokstaven m placerats. På så sätt kunde utläsas både Hitler Himler och Göring, namn som dagligen förekom i tidningar och radio i samband med det tredje rikets uppkomst och planering och planeringen inför vad som komma skulle. Att idag använda sig av ett hakkors i reklamsyfte skulle nog vara otänkbart men väckte då inte alls något uppseende. Många stora firmor hade så, bl a ASEA i Västerås.

Följer vi den gamla kustlandsvägen ytterligare ett stycke har vi på vänster sida Lundtjärn, en idyll som fick se sig stympad av ostkustbanan på ett sätt som kom den att förvandlas från en liten näckrosinramad vattenspegel med fisk- och fågelliv till en till hälften försumpad skogstjärn där endast rudor och grodor kan övervintra. Tjärnens vattenstånd sänktes nämligen med ca 1,5 meter varefter västra sidan fylldes igen och på så sätt kom naturen att överensstämma med järnvägsbyggarna ritningar.

När tjärnen är passerad har vi återkommit till Häggsjö bys domäner, den del av byn som kallas Nynäs alltsedan den dag i slutet av 1870-talet när grannarna Larsson och Grafström lät röja mark och bygga för att på så sätt vara på plats när den nya vägen skulle överta Norrstigens status som riksväg. Vägen som bara 55 år därefter nesligen skulle få finna sig i att bli kallad "gamvägen" eftersom genomfartsvägen åter fått en annan sträckning.

En tredje gård på södra sidan sjön som har en anknytning till den egentliga Häggsjöbyn är den byggnad man ser på det smala området mellan Häggsjöns sydvästra vik och järnvägen. Det huset har nämligen stått på en tomt belägen bakom Anders Westerholms ladugårdsbyggnad. Om den är flyttad hel eller nedtimrad vet jag inte men när järnvägen byggdes löste banverket in byggnaden och den fick bli bostad för den vakt som skötte bommarna där kustlandsvägen korsar ostkustbanan. Sedan sent 30-tal är stället privatägt och används som fritidshus.

Nu är det bara Sundssvedjan eller som de gamla Häggsjöborna uttalade stället "Sundsvöa" som jag inte berört av de platser som hör till det som en gång benämndes kyrkorote n:o 1 Häggsjö by. Vi började ju i Brodarn, vi passerade Häggsjöbyn, Sjöviken och kom till Nynäs. Sundssvedjan bestod endast av ett enda litet torp, en av de allra naturskönaste platserna runt sjön. Fint söderläge på den odlade marken med byggnationerna högt placerade kan man lätt föreställa sig att bebyggarna säkerligen fått veta av hur det tjäna sitt bröd med sitt anletes svett ty allt som jorden gett har för handkraft fått burits uppför de branta backarna för de hästar som varit på torpet har bara varit där på tillfälligt besök.

När vi tänker på de gamla Häggsjöborna så fanns i deras språkbruk inte ordet Häggsjön utan de sade alltid Häggsjö-sjön så därför ska jag sluta som jag började med ett påstående.

Separat nytryck av denna skrift kan beställas via Kurt Eriksson
tel 0708-66 66 07
mailto:Kurt.Eriksson@qrt.se