Ingemar Isaksson, lärare och rektor under många år i Häggdångers kommun, Säbrå kommun och Härnösands kommun

 

Mitt första uppdrag var att på ett skolstyrelsesammanträde i Häggdånger tala om att alla skolor utom kyrkskolan måste dras in eftersom barnantalet gått ned. Skolor fanns i Malviken, Högsnäs, Hof och Antjärn. Det är inte så roligt att komma med ett sådant besked. Jag kommer ihåg att Tjärnström blev topp tunnor rasande.

På den tiden var det så att staten stod för lärarlönerna och  det ålåg kommunerna att se till att resurserna utnyttjades så bra som möjligt. Man begärde dispens för Malviken eftersom vägen upp till Kyrkskolan var så dålig. När vägen var klar stängdes även Malvikens skola.

Man fick ha 90 barn i varje klass i folkskolan och 25 barn i småskolan. Överstegs detta fick man dela klasserna. Med några få undantag grupperades 1 – 2, 3 – 4 och 5 -6 klass tillsammans. När skolan blev sjuårig gick sjunde klass i eget klassrum, ibland fyllde man på med sjundeklassare från Frölands skola. Vissa år var det så många barn att sjunde klass undervisades i sockenstugan.

1961 slutade Sigfrid Eriksson som lärare efter att ha tjänstgjort över 40 år i Häggdånger. Han hade under lika lång tid varit kantor och körledare i Häggdångers församling. Hans efterträdare blev Sture Lidén som då bodde i Sörmland och kunde flytta tillbaka till sina hemtrakter. Han blev dock varnad innan han tog tjänsten att det var risk att skolan skulle dras in eller i alla fall att man skulle dra ner på antalet lärare eftersom barnantalet hela tiden minskade. I mitten av 1970-talet fanns endast drygt 30 barn i skolan.  Idag år 2003 är skolan fortfarande kvar! Visserligen fortfarande hotad men klarar  förhoppningsvis även denna nedgång utan att behöva stänga.

Införandet av en sjunde årsklass skulle genomföras någon gång mellan 1936 – 1948. När jag kom till Junsele som rektor 1949 hade de ännu inte infört en sjunde årsklass och ville inte göra det heller. Jag fick göra det mot deras vilja och gjorde det på så sätt att vi kallade det sjunde året för ett ”praktikår”. Man fick ”prya” hos olika hantverkare. Föregångare till den sjunde årsklassen var fortsättningsskolan. Den var uppdelad i två delar på två år, en teoretisk och en praktisk del. Den teoretiska delen omfattade ca 180 timmar . Det var oftast ordinarie skollärare som hade undervisning på jullovet och på kvällstid och man fick lära sig skriva brev, fylla i blanketter . Det andra året hade man skolkök eller träslöjd.

När engelska blev ett obligatoriskt ämne blev det problem. De lärare som fanns i Häggdånger hade utbildats under den tid när tyska var världsspråk och kunde inte alls engelska. Detta löstes genom att kalla in extra lärare, men oftast genom att man hade undervisning via radion. Från Sveriges radio kom även proven. Många gånger hade eleverna mycket bra resultat på engelska prov, men det berodde ofta på att man sprättat upp kuvertet med facit och tjyvtittat.

När man pratar skolminnen minns man även det som inte fungerade så bra. Det var mera tur än skicklighet om en lärare var bra pedagog. Pedagogik var inget som man lärde sig på lärarseminarier och många minns med fasa det evinnerliga tragglandet med psalmverser och vilka straff som utmättes om man inte lyckats lära sig alla strofer.

Det var även obligatorisk morgonbön och avslutning med bön innan stolarna ställdes upp på bänkarna för att städningen skulle göras enklare

Man hade välskrivning och skrev med bläckpennor som doppades i bläckhorn. Det var lätt att bläcket flöt ut i ”plumpar” och Sigfrid ”Sippe” Eriksson som var mycket duktig på att teckna gjorde gärna om ”plumparna” till olika figurer och gjorde på så sätt spe av eleverna.

Men han hjälpte också de elever som inte var så bra i teckning när fars- och morsdagskorten skulle göras. Var man en snäll elev kunde man få en ram med guldbläck på sitt kort.

Sippe var en flitigt anlitad textare av födelsedagsadresser och andra kort där han fick använda sin konstnärliga ådra.

1978 pensionerade Ingemar.