Det begärdes offert på generatorer som avsåg likström på vardera 230 v med möjlighet att utvinna 460 v för motorer för bl a  tröskning.  Ett alternativ var på 11 hk och skulle kosta 9 500 kronor,  och skulle klara de 300 lampor som var målsättningen för att bygget skulle komma till stånd. Ett andra alternativ avsåg en turbin på 15 hk med därtill anpassad utrustning. Kostnaden för detta skulle vara 10 015 kronor. Det tredje alternativet var på hela 22 hk för en kostnad av 11 895 kronor. Man beslöt sig för det andra alternativet på 15 hk för kostnaden 10 015 kronor, vilket tillsammans med anläggandet av damm och stationshus kostnadsberäknades till 15 036 kronor. Till detta tillkom kostnader för ledningar, vilket var nästan 5 000 kronor. Man bestämde att man skulle använda sig av koppartråd i ledningsnätet, ett dyrare alternativ än järntråd men med tanke på de långa avstånden skulle den  minskade kraftförlusten tala för det dyrare alternativet. 

1919 byggdes dammar, en tub på 140 m och ett kraftstationshus. Bäcken rensades och sänktes 1 m från utloppet  på sjön vilket skulle möjliggöra att sjön som vattenmagasin skulle kunna utnyttjas avsevärt mycket bättre. Även det mesta av ledningsarbetet uppfördes, så att när inkråmet levererades av ASEA i februari 1920 med inmontering  på våren samma år, kunde andelsägarna i Häggsjöns elektriska andelsförening upa slå på strömmen i det antal 16 W lampor det hade tecknat sig för. 

Den första kraftstationsföreståndaren hette Horn, en sjöman som gått i land, och var torpare där familjen Kvarby idag har sitt sommarställe. Det hela förlöpte på bästa sätt tills järnvägen byggdes, och bäcken därmed kulverterades.  Man gick då på den teoretiska höjd som sjön skulle ha, vilket gjorde att en del av möjligheterna att sänka den under normalvattenståndet gick förlorad. Klimatändring eller Ostkustbanan, det mesta lutar nog åt järnvägstrumman, men faktum var att det efter några år blev svårt att hushålla med vattnet, så att kraftstationen kunde utnyttjas på det sätt som man tänkt sig. Det medförde att man i Högsnäs hade en omformarstation där man drog en likströmsgenerator med en växelströmsmotor för att kunna leverera ström morgon och kväll till det övriga nätet. Högsnäs hade då övergått till växelström från Högfallets kraftstation. Vad man frapperas av och beundrar mest när man tittar i de gamla handlingarna som så väl belyser vår tidigare generations liv och leverne, är vilken fantastisk möteskultur de här människorna hade. 100-tals mötesprotokoll finns bevarade från epoken Häggsjöns elektriska andelsförening upa ända från projektet presenterades som idé 1918 till slutet 1950 när stationen brann ner. Kassaböcker och kvitton berättar om samtliga transaktioner som gjorts fram till den sista försäljningen av den begagnade kopparledningen. 

En del namn återfinns hela tiden. E O Westerholm fungerade som ordförande vid praktiskt taget varje möte, och i de flesta protokollen kan man läsa att PA Åstrand eller Edvard Eriksson föreslog, och mötet bestämde att E O Westerholm skulle beställa, undersöka eller verkställa beslutet till nästa möte. Ja, det finns mycket att berätta om denna för bygden så viktiga händelse. När fotogenlampan och karbidlampan blev prydnadssaker… Om alla vedermödor med blötsnö och höststormar som nära nog raserade det ganska veka ledningsnätet, så att man fick gå man ur huse för att reparera…. När tjädertuppar, vilket det fanns gott om på den tiden flög av någon tråd så att ljuset slocknade… Vid sådana tillfällen låg i regel en söndagsmiddag i form av en präktig tjädertupp och väntade på reparatören. Det förekom även att någon ål förirrat sig in i turbinen så att vattentillströmningen stoppades. För det sägs att Häggsjön före kraftstationernas tidevarv var en mycket bra sjö att fånga ål i. Jag slutar denna berättelse om tiden som varit, med att rikta en tacksam tanke till eldsjälarna i den generation som till stor del på ideell väg åstadkommit saker som inte nog går att värdera, och som haft stor betydelse för vår bygds utveckling.

Kraftstation i Antjärn

Inom Israel Häggmarks ägor söder om Antjärnstjärn drivs från 1920 till 1946 ett kraftverk. Det försörjde Antjärn och Tjärnsjö med elkraft(likström).  När kraftverket lades ner såldes samtlig utrustning inklusive tuben till en person i Örnsköldsvik. Anläggningen sköttes under alla år av Isak Häggmark. Varje kväll efter kvällsnyheterna kl 22.00 i ur och skur gick han till dammen för att stänga dammluckorna. När fröken Forsberg på skolan hade främmande på kvällen ringde hon och bad Israel vänta med att stänga luckorna tills främmandet gått hem. På höstarna när man skulle tröska fick man spara vatten så att det skulle räcka till att driva tröskverket för alla i byn.

Kraftstation i Sjö

Kraftstationen anlades på 1920-talet för att leverera likström till Sjö och Antjärns byar. Stationsbyggnaden låg nära bron som går över ån och endast rester finns kvar. Dammen låg ca 200 m uppströms och fallhöjden var 16 m. Från dammen kom vattnet forsande i en tub. Vattenkraften användes även för att driva ett litet sågverk.

Kraftstationer i By

Två kraftverk anlades i By utefter Byån. Det ena låg några ca 500 m uppströms från bron som går över ån och försörjde By och Dal m fl med elkraft. Det var igång från 1920-talet fram till slutet av 1940-talet. Här hade tidigare Byfors såg legat.

 Det andra kraftverket som skall beröras mer noggrant låg några 100 m nedströms från Ove Bylund. Fastigheten inom vilkens ägor fallet låg ägdes av Petter Häggmark. Kraftverket skulle ge ström till byarna Skedom, Rogsta, Torrom, Skällom och Lindom. Den 15 juni 1918 registerades ”Häggdångers Elektriska Andelsförening UPA”. Stadgeformuläret var undertecknat av Jonas Rodin, Rogsta, orförande, Nils Erik Lindberg, Lindom, Adolf Viktor Godin, Lindom, Erik Petter Häggmark, By och Johan Emil Ulander Rogsta. Dessa personer ingick i den första styrelsen.

 Anledningen att man drog igång ett så stort projekt var här som på övriga håll under samma tid att första världskriget gjort att det var brist på fotogen och man ville alltså främst ha något att lysa sig med. Motorkraft var vid denna tidpunkt inget som diskuterades. 

Föreningen måste emellertid lösa ett problem innan kraftverksprojektet kunde dra igång. Vattenkraften fanns inte inom någon av de ingående byarnas domäner utan inom Petter Häggmarks ägor i grannbyn By. Man löste detta genom att köpa in vattenrätten av Bys byamän för 2 000 kr.  Och nu började en mängd nya ord dyka upp som man måste sätta sig in i. Det kunde vara avrinning, vattenrätt, volt, ampère, fallhöjd, kungsådra, hästkrafter m fl.

När man var klar att starta hade 20 andelsägare tecknat sig för sammanlagt 68 andelar à 500 kr. Bröderna Bodéns El. firma fick uppdrag att göra de elektriska installationerna både i stationshuset och ute i gårdarna. De som tecknat sig för 4 andelar skulle få montera in 24, 16-ljuslampor jämte motorkraft, de som tecknat sig för 2 andelar 12 lampor men ingen motorkraft.

För att hålla kostnaderna nere skulle så mycket som möjligt göras av andelsägarna själva och det innebar förutom att jordbruken skulle skötas också att man skulle ”gå ti dammen”, som man sa. Det var ett tungt arbete, där röjdes skog, sten rullades ur strömfåran, där grävdes sugkanaler, där ljöts grund till stationshuset och efter en sommars hårt arbete stod dammen av cement och stationshuset klara. Dammen var 0,6 m tjock. Förutom det hårda arbetet vid dammbygget åt man alla måltider på arbetsplatsen och då blev det många skämt, skratt och historier! När Kalle Brundin och Bror Byström agerade ”Janne och Gerda” lyssnade alla.

 Målet var att kunna tända lyset till jul 1918, men detta lyckades inte. Med säkerhet vet man i alla fall att lyset fanns i Lindom den 15 februari 1919 enligt en gammal almanacka. Många tyckte dock att det kändes ovant och osäkert och tände ofta lampan en liten stund för att se när man tände fotogenlampan(fotogen hade börjat bli lätt att få tag i igen). Sedan släckte man lampan.

Den första våren med elektricitet kom med en väldig vårflod. Vattnet skar sönder vägar, broar förstördes och vattnet ökade förstås i Byån också. Dammen höll inte för vattentrycket, utan störtade ner i forsen. En hel sommars arbete hade gått till spillo. Detta borde inte hänt tyckte man då man anlitat expertis för att dimensionera dammen. Men kanske en kombination av dåliga experter och en ovanligt häftig vårflod gjorde att man måste börja om från början. Man beslöt nu att lägga ut det mesta av arbetet och dessutom skulle dammen byggas av sten med stora utskovsluckor som kunde släppa fram vårfloden

Återigen var allt klart och man kunde ta elektriciteten i bruk igen. Mycket snabbt började nya användningsområden än lyslampor för elen att dyka upp. Det började dyka upp strykjärn, motorer och för att inte säga radioapparater. Elmotorerna användes i första hand till tröskning. Problemet var att kraftstationen inte var byggd för att kunna ge tillräckligt  med kraft för de önskemål som fanns. Den kunde endast leverera 28 hk och nu började många år av ransoneringar. Man gjorde en uppdelning på veckodagar när varje by fick använda motor, man fick inte använda motor eller strykjärn efter mörkrets inbrott.

Förutom att kraftstationen kunde leverera begränsat med kraft var även bortfallet stort.  Utomhusledningarna var av järntråd och var långa, de gick endast till två transformatorer. Adolf Godin i Lindom som hade snickarverkstad skulle använda motorkraft. Han hade gjort allt körklart och skulle svarva remskivan direkt på motoraxeln när den började snurra. Motorn var på hela 10 hk och startade och började komma upp i varv men när svarvjärnet sattes till remskiveämnet stannade motorn.

Strapatserna för att för första gången kunna tröska med ett självrensande tröskverk tillhör något som man idag inte kan förstå. Ett tröskverk köptes i Härnösand av en bonde i Lindom och kördes hem med en häst över Bybergena och vidare bort mot Galten där man skulle ta sig uppför den branta sluttningen för att komma över Lindomsberget. I halva backen orkade inte hästen längre och man fick palla upp tröskverket och hjälp hämtades i form av ett par hästar som var samkörda. Tröskverket skulle drivas med en 10 hk motor, men när man startade hördes bara ett svagt murrande. Strömmen var för svag för att driva motorn. Om man bara drog koppartråd i stället för järntråd från transformatorn som låg vid Brundins skulle allt gå bra. Till nästa höst när det var dags för  tröskning fanns nydragen koppartråd fram till Lindom. Nu startade tröskverket! När man matade in första kärven blev motståndet för stort och verket stannade! Om man bara skaffade en transformator i Lindom skulle det gå bra. Den tredje hösten som tröskverket skulle användas fanns både koppartråd och transformator på plats. Och nu gick det bra att tröska!

Åren gick och utrustningen i stationshuset började bli utslitna men fordringarna blev allt större och därför beslöt föreningen ta kontakt med Härnösands elverk för att köpa in elenergi och det egna kraftverket lades ner.

Att föreningen ändå bestod så länge som den gjorde, berodde säkert på de eldsjälar som okuvligt fortsatte verksamheten fast de fick ta emot ovederhäftig kritik och klara av en ekonomi med ständiga utgifter och knappast några inkomster.
 

Jonas Rodin var ordförande i 36 år, N E Lindberg var kassör under många år och EP Häggmark skötte  stationen i ur och skur under 19 år. Arvodet för detta var 150 kr.