Bland de första att upptäcka Häggsjöbygden som rekreationsområde var fröknarna

Langelius

Tidigare hade endast familjerna Helge Lundgren på Näset, Gunnar Näslund uppe på Häggsjöbyn och Schönning på Antjärnssidan hade insett sjöns förträfflighet för det ändamålet. När Statens järnvägar 1937 annonserade ut banvaktstugan vid Nynäsviken till försäljning nappade de två systrarna på möjligheten att bli ägare till ett lantställe med en sagolik sjötomt fast den tyvärr låg lite väl nära järnvägen.

Huset var flyttat dit någon gång i slutet av 1800-talet. Det hade ursprungligen stått på en plats mellan Göranssons och Anders Westerholm på andra sidan sjön.  Huset har, vilket dock är för mig hittills obekräftade uppgifter, under en tid varit handelsbod. Ett ställe där ortsbor och järnvägsrallare bland annat kunde köpa sina storvästar och gummistövlar, och det välsignade nitritimpregnerade amerikanska fläsket som  inte ställde några fordringar på kylskåp eller andra avancerade förvaringsplatser. Fläsket kunde näst intill räknas som basföda för det arbetande folket.

Dit flyttade systrarna under sommarhalvåret från sin lägenhet vid domkapitlet i Härnösand och blev genast accepterade av ortsborna. De var hurtiga och trevliga, klädseln kanske var lite ovanlig; långbyxor på damer såg man annars bara på trösklogen, men det fanns ju bilder i veckotidningarnas skvallersidor som visade att det förekom ute i vida världen. Damer som körde bil var om möjligt ännu mer sällsynt, men det gjorde minsann ”gammeljäntorna på Nynäs”. De kallades så i folkmun.

Men här är det på sin plats med ett par tillrättalägganden:

- Banvaktstugan hade aldrig varit banvaktstuga.

Ingen banvakt  hade någonsin bott där. Däremot hade den, från det att järnvägen byggdes fram till 1935 när kustlandsvägen lades ner, fungerat som bostad till den bomvakt som skötte bommarna över riksvägen. När den epoken var slut sålde SJ huset.

- Likaså var gammeljäntorna bara till hälften gammeljäntor.

Den äldre hade varit gift, till och med två gånger. Utseendet var så fulländat att man kunde tro att hon hörde till filmens värld. Likheten med Rita Hayworth var slående. Henne var de flesta bekant med eftersom hon med tillsammans med Gustav V och Edvard Persson satt på de flesta utedassen. Jag menar nu naturligtvis som väggdekoration. Den yngre av de två hade däremot utseendet inte för sig. Omåttligt lång, glasögon á la flaskbottnar, kutryggig och platt som en planka, var hon sin systers raka motsats. Men ett trevligt och vinnande sätt gjorde att hon i det långa loppet framstod som kvinnan med stort K. Till professionen var hon sekreterare på en av stadens banker, och nämnas kan att hon vid ett inofficiellt SM för bankfolk , blev två i både maskinskrivning och stenografi. Diplomen för detta var hon mycket stolt över och dessa hade hedersplatser hemma i vardagsrummet. Hennes förhållande till karlar var dock säkert obefintligt, och man kan nog på gode grunder förmoda att hon var okysst.

Några veckor varje sommar kom systrarnas broder från Göteborg på besök. Brodern tycktes ha ett omåttligt utpräglat kvinnotycke, för varje sommar hade han en ny kvinna vid sin sida, och det var inte några vanliga fruntimmer han omgav sig med utan de raffigaste varelser man kunde tänka sig. Sminkade från topp till tå med smycken och ringar både på armar och ben. En väldigt ovanlig företeelse på dessa breddgrader.

Under dessa veckor förvandlades Nynäsviken till ett veritabelt nudistläger. Sällskapet föredrog att tillbringa tiden tillsammans helt nakna. Endast den yngre systern dolde att hon ingenting hade att dölja med ett svart arrangemang av rysch och pysch runt överkroppen. En kompis från Malviken, vars pappa hade en laxkutter på vilken han tillbringade den största delen av sommarloven, påstod att just så där såg en ruskprick ut - för sådana hade han sett ute på grynnorna.

Det hade blivit populärt bland mina kompisar att med en mugg i handen låtsas plocka smultron på banvallen. Däruppifrån hade man en vidunderlig utsikt över tomten.  Kurt, som suttit kvar i skolan ett par år och därför var äldre än oss andra, kom varje dag när solen sken. Stig som var lite yngre plockade faktiskt ett och annat smultron. Detta Sodom  och Gomorra hade samma dragningskraft på banvakten som spikade, baxade och kilade rälsen från morgon till kväll så att han till sist kom på så bra fot med damerna att han tillbringade fulvädersdagarna med att spela Bismark med dem. Det hela slutade efter några år med att hustrun for ifrån honom till en sjuk släkting i Sundsvall. Men när släktingen sedermera dog flyttade hon hem varpå banvakten sökte och fick en annan sträcka att bevaka. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Jag skall berätta en episod från en fettisdag i början på 40-talet. Kartverket hade låtit hugga upp en gata genom hela Sverige för vissa mätningar som skulle utföras. Med jämna mellanrum byggdes ett torn. På Skorvhättan hade man byggt ett förskräckligt högt torn, säkert 20 m. Den här vintern hade den långe brodern från Göteborg tagit några dagars vintersemester för att tillsammans med en alldeles ny kvinnobekantskap tillbringa den i hos systrarna i Härnösand. På fettisdagen for man ut till lantstället för att åka skidor. Det höga tornet på Skorvhättan som syntes vid omkring skulle beskådas, och väl framme ville väl brodern imponera på sin nya dambekant genom att klättra upp i tornet.

Klättringen upp gick bra, men väl uppe var modet slut och han drabbades av någon slags svindel, för så fort han tittade över räcket så kräktes han. Ganska snart gick det upp för sällskapet att de befann sig i en krissituation. Brodern skulle inte för egen maskin kunna ta sig ner på jorden igen. Till råga på allt höll han på att frysa ihjäl, tunt klädd som han var efter skidturen, dröjde det inte länge innan han skakade så att hela tornet vibrerade

Undertecknad som var hemma från skolan, för man var det på fettisdagarna på den  här tiden, fick se den förmodligen okyssta komma åkande på skidor med en förskräcklig fart. Det bara ångade om henne och de tjocka glasögonen var totalt igenmurade, det var en gåta att hon överhuvudtaget kunde se något. Det var inte heller svårt att se att hon var nästan skrämd ifrån vettet och när hon till sist återfick talförmågan frågade hon om far var hemma. Det var han inte och väntades inte hem förrän sent på kvällen.

Hon berättade om broderns prekära situation och undrade om jag trodde att jag kunde fira ner honom med ett rep, såsom man på höstarna hissade upp sädeskärvarna i de kornhässjor som på den här tiden fanns på varje bondgård. Jag ställde mig tvivlande till projektet, dels för att repet var för kort, dels för att brodern var för tung och jag för lätt, men jag lovade att ta repet och följa med upp till tornet. Den yngre systern förklarade att hon skulle hämta varmare kläder och varm dryck och därefter åkte vi upp till Skorvhättan.

Där var paniken nära förestående. Brodern kräktes, systern grät och älskarinnan frös så att sminket började flagna på kinderna. Det gjordes ett paket av kläderna som tillsammans med den varma drycken bands fast på mig, och med den ena ändan av hässjerepet fastknutet runt midjan anträdde jag den långa klättringen uppför himlastegen. Väl uppe mötte mig en makaber syn. Där låg den långe brodern mitt på plattformen och frös så att tänderna skallrade. Likblek i ansiktet och håret, som annars var omsorgsfullt och finurligt lagt för att dölja flinten, hade nu alldeles förlorat sin åsyftade verkan. Håret stod som en sky runt den stickade mössan och liknade mest ett verktyg som sotarna rengör skorstenen med.

Efter att ha fått i sig lite varm dryck och fått på sig lite varma kläder, började några av livsandarna återvända. Men så fort han tittade ner mot marken kräktes han igen. Men befinnandet blev bättre och tankeförmågan började fungera hos hela sällskapet. Någon föreslog att vi skulle vänta tills det blev mörkt innan vi skulle försöka oss på nedfärden. Förslag väcktes att vi skulle sjunga allsång medan vi väntade vilket var ett mycket bra förslag. Brodern visade sig vara en suverän sångare. Såväl ”Härlig är jorden” som ”Alpens ros” samt ett flertal Evert Taube-visor fanns på repertoaren.

När mörkret infann sig var stämningen på katastrofplatsen ganska god och med blicken stadigt fäst på vintergatan och sjungandes Marlene Dietrich’s ”Klar liksom en stjärna”, anträddes nedfärden. Det hela gick bra, och efter en stund återförenades hela sällskapet på moder jord under stort jubel.

När sommaren kom så kom även brodern tillbaka, nu med en ny kvinna vid sin sida…

Att systrarna inte var några fjollor vilka som helst, framgår av följande. Domkyrkoförsamlingen sade upp hyresavtalet för dem på den gård där de var födda och hade bott större delen av sitt liv. Huset skulle rivas och ge plats åt en ny lokal. Systrarna hörde sig för om att få överta huset mot att de forslade bort det. Det fick de, och det till och med helt gratis.

En tomt införskaffades på Brännan varefter en husflyttningsfirma kontaktades som fick i uppdrag att flytta huset till den nya grunden, för övrigt det största projekt av detta slag som genomförts i privat regi i den här staden.

Allt gick bra. Det enda intermezzot inträffade i flickskolebacken då en batteriradio, som stod placerad på fönsterbrädan i det öppna fönstret på andra våningen, ramlade ut. Den stod där för att arbetarna skulle kunna höra nyheterna och andra program i det sparsamma utbudet.  Radion gick som man säger i ”tusen bitar”.

Delarna samlades ihop i en handtagspåse och förärades mig. Tanken var väl att det skulle vara höjden av lycka för en grabb i den åldern att få så mycket fantastiska delar och så var det också. Men faktum var att jag uppskattade påsen mera. Den var från Paul U Bergström, PUB, varuhuset där Greta Garbo arbetat som skobiträde, då under namnet Greta Gustavsson. Hon var min stora idol och så är det nog än idag.

Nu är systrarna för länge sedan borta, samma sak med den konditor som övertog sommarstället efter dem. Den nuvarande ägaren tvingas förmodligen att sälja till Banverket, vilka ämnar riva idyllen för att ge plats åt en väg för dem som bor på västra sidan järnvägen.

/NEW