Nöjespaviljongen  ”Wilhelmsro” i Sjöviken  

August Wilhelm Sjöstedt, född 1871 i Hässjö, son till NO Sjöstedt och Stina Brita Nordin, bodde när 1890 års folk- och bostadsräkning genomfördes i Gåsnäs tillsammans med sin mor som då blivit änka och står som torparrendator, och brodern Nils Johan född 1864.

Han bodde under största delen av sin levnad i en egenhändigt byggd stuga på Granön i Öjesjön. Stugan var originell såtillvida att en stor sten bildade en av väggarna. Han bodde sista tiden på Brunnegården i Stigsjö och  dog i slutet på 1960-talet.

August Sjöstedt byggde först en dansbana i Sjöviken  och sedermera  en paviljong där han drev danser och biograf. Det fanns en ambulerande biografmaskinist, Petterson från Hussjöby, som åkte runt med egen utrustning och förevisade film. Detta var i slutet av 1920-talet. Eftersom man då inte hade elektricitet var det gas som gav ljus. Det var givetvis stumfilmer,  och därför anlitades någon som spelade till filmerna. Några av de som spelade var Hjalmar Älander och Ruben Norberg. Det var mest komiska filmer som ”Fyrtornet och släpvagnen” som visades.

August var en utpräglad kvinnokarl, och var nog lite fåfäng för han  tog aldrig av sig mössan eftersom han var flintskallig. Kan kallades för  ”tjärringtjyven” och ”Kox-August”. Hans omsorg om det feminina släktet gick så långt att han såg till att hans honkatt fick en spång där hon kunde ta sig från ön till fastlandet när hon skulle ut på friarstråt. Med sig på Granön hade han en dam som stuckit från man och barn i Gåsnäs. Förutom denna fasta förbindelse hade han enligt skvallret flera andra förbindelser och var även far till ett och annat barn ute på bygden.

Det var många gånger August själv som spelade till dans. Han var en skicklig fiolspelare och man kände igen honom på att han spelade hela tiden utan avbrott mellan danserna. Han improviserade och den ena låten övergick i den andra.

Det kunde gå ”hett till” på de välbesökta danserna. August hade spänt upp en ”bandfasthaga” runt paviljongen. Efter en tid fanns inga uppskjutande störar kvar vilket berodde på att de brutits av för att användas som tillhygge vid slagsmål. Historien går att Nore Westerholm som ofta var ordningsvakt vid danserna slet ut två batonger eftersom han var tvungen att ingripa så ofta. Någon skulle till och med ha fått sitt ena öra avskuret. Det fanns värstingar även då!

Efter ett antal år avtog verksamheten och paviljongen utnyttjades inte så mycket. Ibland hyrdes den  ut till sommargäster över sommaren och blev även tillhåll för ett sällskap med tattare som gjorde trakten osäker. De var till slut var så många att de inte rymdes i paviljongen utan även bodde i riskojor runt omkring lokalen.

Familjerna Erik Westerholm, John Näslund och Petter Åstrand köpte då  lokalen  den 4 juni 1938 för 1 000 kr av Sjöstedt för att kunna avhysa tattarna, men också för att det skulle bli en samlingsplats för nystartade logen Häggblomman. Därefter började alla byns ungdomar med en upprustning av lokalen. Man drog in elektricitet, höjde taket, målade och städade upp.  NÄR?

Logerna ”Hoppet Högsnäs" och ”Häggblomman Häggsjö"

I Högsnäs fanns logen ”Hoppet” med medlemmar från Häggsjö, Högsnäs, Krånge, Gnistring och Klappnäs. Hoppet hade ingen egen möteslokal utan hyrde paviljongen för sina möten. Det tyckte Häggsjömedlemmarna var väldigt bra eftersom de fick nära när de skulle på möte. Medlemmarna från Högsnäs, Gnistring, Gåsnäs mm, tyckte i stället att det var långt upp till paviljongen och särskilt på vintern då bruksvägen endast var hästplogad.

Man började prata om att hitta en ny möteslokal. Vi är då framme på slutet av 1930-talet.

Helge Westerholm föreslog då att Häggsjömedlemmarna skulle ”separera” från Hoppet och starta en egen loge uppe i Häggsjö med paviljongen som träffpunkt. Erik Näslund kommenterade ”separationen” med: - ”Ja, men då måste vi ju ha en separator!”

Efter ”separationen” började Hoppet med Albin Öman, Högsnäs i spetsen, se sig om efter en lokal för sin verksamhet. Man köpte ett gammalt hus och rev och satte upp det på gränsen mellan Ångermanland och Medelpad. Huset ställdes på Medelpadssidan vilket sades bero på att Hässjö inte tog ut någon nöjesskatt, och det gjorde man i Häggdånger.  Stället fick namnet Gränsborg,  men så många logemöten kom inte att hållas där. Däremot ordnades danser och det gick dansbussar från Fagervik och Härnösand. Efter sista dansen brukade Albin Öman kliva upp på scenen och säga: -”Näste lörda då äre TordRunes som spela, å då val’e ändå jävligare”. Albin Öman var likt Topsy Lindblom på Nalen allerstädes närvarande och hade ett vakande öga över allt och alla. När det blev damernas gick han ofta till någon av de mest dansanta flickorna och sade: -”Ta å bju opp n’Bertil, han bli så jävla fejen då”. Bertil var hans son och han var inte den flitigaste och mest stilfulle på dansgolvet.

Några började komma i bil till danserna och blev naturligtvis populära och stuvade gärna in så många som det bara gick. Det var emellertid inte så noga om man hade körkort eller kanske bara var 16-17 år eller var styrkt av starka varor. Inte heller fordonen skulle ha gått igenom dagens besiktningar. Man berättar tex att passagerarna fick sitta och hålla i ficklampor när man skulle köra hem i mörkret eftersom det inte fanns något lyse som fungerade på bilen.

Den nystartade Häggblomman hade möten  på lördagskvällar, ungefär två per månad. Man hade lekaftnar, skidtävlingar, fotbollsmatcher, gångtävlingar, tävling i allmänbildning, man bjöd in andra loger och besökte själv andra loger. Man drog sig inte för att * åka spark eller cykla till Stigsjö fram och tillbaka en lördagskväll. Vid ett tillfälle bjöd man in till gångtävling och sträckan var paviljongen – järnvägsstationen och tillbaka. Det blev dock en tvist eftersom den deltagare som vann sprang enligt de andra deltagarna. Man försökte utan framgång få honom att erkänna.

Skidtävlingarna avlöste varandra vintern igenom. Distansen var för det mesta runt en mil

Man tiggde ihop priser. När SM på skidor gick i Härnösand 1949 hade tävlingsledningen fått så många priser, så att Häggblomman fick överblivna pokaler och andra priser. De lokala tävlingarna gjorde att många duktiga skidåkare ”upptäcktes” och gick vidare upp på distriktsnivå och en del ännu längre. Träningen var det inte så mycket med och inte vallningen heller. Rune Eriksson, ** son till Albin Eriksson  var ofta den som kokade valla av bl a gamla grammofonskivor och andra mer eller mindre hemliga ingredienser.

En söndag när man skulle åka en tävling vid Solbacka i Gådeå transporterade man sig med tåg från Gnistring till Fälle och åkte skidtävlingen. Därefter tog man tåget hem igen för att byta om och åkte sedan tillbaka på kvällen igen för att vara med vid prisutdelningen med efterföljande dans. Det var nästan måndagsmorgon innan man kom hem igen!

Medlemmar i Logen Häggblomman

Kabaréer och basarer hade man många. Där uppträdde bl.a. ett ”traskapell”. Ture Eriksson och Martin Westerholm spelade munspel, Helge Westerholm spelade bjällerkrans och Torsten Westerholm spelade ”luftbas” på en bakfjäl. Namnet på traskapellet var ”Hi hojs”. Repertoaren var i stort sett en låt men man presenterade den på olika sätt och tog sig på så sätt genom spelningen.  Vid invigningen av lokalen var Torsten Westerholm solist i kapellet och sjöng en sång tillägnad lokalen som hette ”På Wilhelmsro”. Det var skillingtrycket ”På Djurgårdslätten” med lite förändrad text. Anledningen till att det blev Wilhelmsro berodde på att August Sjöstedt som byggt lokalen också hette Wilhelm. Alla tillställningar och kabaréer utformades av logemedlemmarna själva. Kanske man köpte någon sketch från Vindarnas förlag. Festligheterna annonserades i dagspressen och inträdet kunde vara 2,50 kr. Den största utgiften var om man anlitade en orkester, för övrigt var alla insatser ideella. På somrarna när det börjat komma sommargäster blev besökarna flera och med det ökade också intäkterna.

Sånglekar var något av en ersättning för dans och man hade även besök av speciella instruktörer som lärde ut olika sånglekar. Det låg lite underförstått att man inte skulle ha vanlig dans inom NTO, vilket logen ”Hoppet” inte samtyckte till och detta var också en av anledningarna till ”separationen” från de mer besjälade Häggsjöungdomarna. Sånglekar och folkdans  var till och med så vedertaget och vanligt att det fanns instruktörer som åkte runt bland föreningar och loger och lärde ut sånglekar. Många i Häggdånger kommer ihåg Carola Persson som en mycket duktig instruktör.

På vintern åkte man spark eller skidor. Bruksvägen var inte motorplogad på den tiden och när det blev vår var vägen bara lervälling. Bilar kunde bara ta sig till Häggsjö på sommaren

I slutet av 1940-talet flyttade Häggblomman sin verksamhet till Bygdegården och efter några år såldes paviljongen och blev sommarbostad

Övrigt nöjesliv

Som alternativ till den ”städade” godtemplarverksamheten fanns även ett antal dansställen som för det mesta drevs av någon idrottsförening.

Bland de tidigaste dansbanorna under 1900-talet  var Antjärns dansbana som låg på vägen mot Sörmark på vänster sida alldeles efter järnvägsövergången. Den var i gång före 1920, men på slutet av 1920-talet fanns endast rester kvar. Under den här tiden byggdes järnvägen till Härnösand (den invigdes 1925), och dansbanan besöktes förutom av traktens ungdomar också av rallarna. Rallarna var väl inte alltid så väl sedda av pojkarna från trakten och många gånger blev det slagsmål och andra tvister. Dansbanan drevs troligen av idrottsföreningen Kempen i Antjärn, som i slutet på 1930-talet återupptog dansbaneverksamheten med Granmons dansbana som låg efter Riks 13 ca 500 m söder om avtagsvägen mot Sjö och Dal.

Vid ett tillfälle när man skulle ha en basar på höstkanten och ville pryda med färgade lampor och ha ström till kaffekokning mm. Då åkte Evert Törnlund dit med sin lastbil och så hissades det ena bakhjulet upp och mellan hjulet och en generator spändes en rem. På så sätt fick man ström vi lastbilsmotorn. Vid Granmons dansbana fanns även en fotbollsplan.

Grandungens dansbanalåg ca 250 in på Häggsjövägen från nuvarande E4 och drevs av idrottsföreningen i Högsnäs. Det var ett populärt ställe och publiken kom från Åvike, Hässjö och ända in ifrån Härnösand. Riks 13 hade ju blivit klar 1935 vilket gjorde Grandungen centralt placerad.  Danserna började 20.00 och pågick till 24.00. Det fanns kaffe för dem som var sugna och basarer med lotterier och skjutbanor. De var omtalade för att anlita duktiga musikanter. Bl a tjänade Nils-Erik Westerholm sin första 50-öring genom att stå med en ruska och jaga bort mygg när Johan Sjögren satt och spelade dragspel. Johan Sjögren var från Gådeå och spelade under många år i flera olika konstellationer. Säsongen började vid pingst och varade till slutet av augusti

Café Långtrappan var ett kafé som låg i övervåningen på det som numera är Bygdegården. Lördag och söndag hade man även dans. Det var kanske Häggdångers första disco, för dansmusiken kom från en trattgrammofon. Man tog inget inträde, kravet var dock att man drack kaffe. Hade man någon gång levande musik fick musikanterna betalt genom att man ”gick runt med hatten”. Verksamheten började någon gång på 1930-talet och pågick till mitten av 1940-talet och drevs av Adolf Olsson och hans fru.

På många gårdar förr hade man stora salar som för det mesta stod  outnyttjade och på vintertid sällan uppvärmda. I en sådan sal i Tjärnsjö hos en familj som hette Nyberg (nuvarande Nordin) dansades det på vintrarna.

Under 1930- och 1940-talen var SLU aktiv i Häggdånger och hade vanligtvis sina möten en stor sal hos Dufvenbergs i By, och där dansades också.

Ungdomarna i västra delen av socknen hade mycket lite kontakt med ungdomarna ute i kyrkbygden och där fanns inte heller någon dansbana att besöka. I Barsviken ordnades dans på salteriet och där skulle också ha funnits en dansbana i början av seklet som låg nära kapellet.

Någon gång i slutet på 1940-talet avtog arrangemangen från de ideella organisationerna och danser och tillställningar på kommersiell bas blev vanligare. Detta berodde troligtvis på att många av de ursprungliga eldsjälarna inte fanns längre, de förbättrade kommunikationerna gjorde det lättare att ta sig längre iväg hemifrån och det blev alltmer komplicerat med tillstånd mm.

Nya ideella strömningar dök emellertid upp när bygdegårdsföreningar bildades runt om i Sverige. Häggdångers bygdegårdsförening som var den ekonomisk andelsförening bildades 1945. En jubileumsskrift framställdes till 50-årsjubileet 1996 som ger en bild av vilken verksamhet man haft och de arbete som andelsägarna lade ner på uppbyggnad och underhåll.

Spelmän i Häggdånger

Hugo Dufvenberg, By,  dragspel

Anton Häggdal, Otteböle,  dragspel, fiol, piano och bas

Hjalmar Älander, Kammartjärn,  fiol

Arne Häggdahl,  Otteböle, fiol

Bert Westerlund, Tjärnsjö, gitarr, spelade ihop med Anton

Martin Tjernström, Tjärnsjö, dragspel

Enar Engström, Tjärnsjö, dragspel, spelade tillsammans med Hjalmar Älander

Helge Åkerlund, Raklet Sjöviken, hade egen orkester som ofta  spelade  i Sjöviken.  Själv spelade han dragspel. I orkestern ingick även en saxofonspelare vilket inte var särskilt vanligt. Vid ett tillfälle när orkestern spelade på Gränsborg och Albin Öman, primus motor på Gränsborg, stod och pratade med en av besökarna och frågade vad denna tyckte om musiken fick han till svar: - ”Jo, de ä nog bra, men n’dän lurn ä onödig”

I de olika sättningarna på orkestrar förekom aldrig några vokalister