I en s.k. renoverad dombok som var inlämnad till hovrätten finns tämligen detaljerade upplysningar om ryssens framfart i Häggdånger 

Sverige var sedan mera än 20 år i krig med Ryssland, och fredsförhandlingar pågick, men svenskarna ville inte skriva under ryssarnas mycket hårda krav, nämligen att Sverige skulle avstå från Estland, Livland, en delar av Viborgs län, Ösel och Dagö. Som påtryckningsmedel skickade tsar Peter ut den ryska skärgårdsflottan att härja den svenska kusten. För den krigströtta befolkningen var detta rågen på alla deras olyckor.

1719 hade ryssarna härjat i Stockholmstrakten. 1721 var det Norrlands tur. Vid de 10 meter höga vårdkasarna, som med jämna mellanrum låg på höjderna utefter vår kust, hölls ständig vakt dag och natt. Den 21 maj 1721 började härjningarna i Gästríkland, där Hamrånge brändes. Ryssarna vågade sig inte på Gävle, som var någorlunda väl försvarat. Budet nådde via vårdkasarna snabbt Ångermanland, och i varje fall den 24 maj tycks befolkningen ha befunnit sig på vild flykt. Efter ett strandhugg i Åvike, där bruket fullständigt ödelades, och troligen en del av byarna i grannskapet, kom ryssarna den 29 maj mot kvällningen till Häggdånger.

En samtidig, målande och levande skildring finns i landshövdingens brev till Kungl. Majt. om dessa bedrövliga dagar. Sålunda skriver landshövding Palmqvist: ”Den 29 om aftonen anlände  fienden till Härnösand och avbrände staden dagen därpå. Följandes skola fienden lämnat 8 eller 9 gårdar närmast kyrkan belägna oitända, i mening att conservera, och till den ändan hållit vakt därom, men blev dock avbränd medelst ett starkt västanväders blåsande åt den sidan. En avskedad båtsman, benämnd Olof Holm, var av ryssen blivit fasttagen, och detta åsett, berättar, att en av fienden, som talte ren svenska, när han fick se honom, skall hava begynt le, och att han varit borgaren Pär Pärsson Nilsson i Härnösand.”

Detta är ju en märklig upplysning. Det fanns alltså svenskar som lät leja sig till vägvisare åt fienden och hjälpt dem att finna städer, byar och bruk. Ryssarna fortsatte från det helt avbrända Härnösand in emot Säbrå som blev lika illa åtgånget – 64 gårdar brända – mot Stigsjö som kom lindrigt undan, och mot Häggdånger som drabbades synnerligen hårt.

Landshövdingen berättar vidare i brev till Kungl. Majt: ”Den 31 maj brände fienden vid Ångermanlandsån, allt ifrån Hornön till Lunde 1 ¼ mil ovanför Veda. Den 1 juni antände fienden de i norra Gudmundrå och Nordingrå pastorater belägna byarna. Den 2 juni uppbrände fienden några fiskehamnar och byar vid sjökanten i Nora och Nordingrå. Den 3 juni avbrändes Ullånger och Vibyggerå socknar. Bemälte Holm berättar, att eftersom taltes, skall fienden varit 8 000 man stark…..

Officerarna hade varit klädda mest i fransk dräkt i blå och grå kläder, men de gemena i röd- och gråklädda med gröna kappor.

Från kronobefallningsmannen i Ångermanlands norra fögderi har rapporter inkommit till landshövdingen, ”att fienden kommit till Nätra socken den 2 juni och framfarit med härjande och brännande genom det fögderiet allt intill Nordmaling, lyktandes därmed den 7 i samma månad, sedan fienden i samma fögderi 225 bondgårdar i en bedrövlig aska lagt…. I detta fögderi har fienden skonat kyrkor och klockor, dock har han borttagit ljuskronorna och annat, som ej kunnat bliva undangömt. Uti Nätra socken har han överkommit mycken boskap och där slaktat, och uppsökt invånarnas egendom i fäbodar och skogar.  I Arnäs har fienden i skogen tagit trenne unga drängar och bortfört några kvinnfolk han har råkat vid byarna, men dem icke illa hanterat utan sagt: denna gången fara vi fram som en vän, men vill Sverige icke göra fred, så komma vi igen, och då skonas ingen människa. Uti Nätra  och Sidensjö pastorater hade fienden vågat sig 2 – 3 mil upp i socknarna ifrån hafssjön, men uti de andra socknarna till det högsta en mil. Efter vårdkasevakternas berättelse skola de fientliga fartygen varit 82 till antalet, därav 33 stora galejor och de övriga små, som gingo i den ordning, att ett litet fartyg fördes mellan var galej.

Tydligen har en del gästgivare tagit väl emot fienden. På ett gästgiveri hände det sig, att ryssarna tänt på gästgivarens gamla hus, men när även det nya hotades av elden, hjälpte fienden till att rädda det genom att riva ner en byggnad emellan, så att elden inte kunde sprida sig.  ”Uti Nordmaling 2/3 mil ifrån Awa gästgivargård, där fienden varit, har fienden skrivit:  Gästgivaren i Awa hälsas, och emedan han varit en bra karl emot de resande, så skonas hans gård denna gången”, berättas det i landshövdingens brev, liksom också att ryssarna hade en svensk tolk, som talat om för svenskarna, att han hade sin hustru i Stockholm, och att ryssarna hade planer på att ta sig till Stockholm nästa sommar med 400 galejor.  Landshövdingen meddelar vidare Km att magasinet i Själevads socken är av fienden dels uppbränt, dels borttagit, sammaledes kyrkohärbret uppbrutet och största delen av tiondespannmålen uttagit, som ryssarna kastat för sina hästar.”

I ett annat brev vädjar landshövdingen om hjälp åt dessa arma människor, ”som förutom sina hus och hemvister förmist såväl  boskapen som deras lilla förråd av spannmål och andra matvaror och således tillika med deras hustrurs barn och tjänstefolk måste av hunger förgås eller ock övergiva sina hemman och gripa till tiggarstaven.” Landshövdingen har beordrat kyrkoherdarna att vädja till de församlingsbor, som har något kvar att dela med sig, så att varje familj får en mjölkande ko och litet timmer, och han har också övertalat handelsmän och fiskerskap att avstå litet salt till de nödlidande. Bristen på spannmål och salt var tydligen den svåraste att uthärda.

Så långt landshövdingens brev. Den gamla biskopen Georg Vallin, skrev också till kungs och berättade: ”EKM kan consistorium i djupaste underdånighet ej obemält lämna, huru som Härnösands, Säbrås, Högsjös och Piteå kyrkor förmedelst fiendens sista mordbrännande beklageligen äro i aska lagda, så att de förra trenne ett sådant förödande undergått, att blotta väggarna och de mycket  svaga äro i behåll, allenast främsta valvet i Säbrå kyrka står upprätt, som ock helt och hållet är i behåll på Högsjö och Piteå kyrkor, vilka därför desto skyndsammare hjälp betarva, om eljest valven skulle behållna bliva. Och som Härnösands stad alldeles och de andra socknarna även till stor del äro ödelagda, alltså kunna församlingens ledamöter så mycket mindre sina kyrkors reparerande själv åstadkomma, som de med möda sina egna avbrända hus uppsätta kunna…..” Och så begär biskopen och consistorium allmänna kollekter från hela riket för återuppbyggnaden av de förödda kyrkorna.

Biskopen nämner inte Häggdångers kyrka, som vi alltså kan förmoda var oskadd. Icke desto mindre utgick kollektmedel – men bara litet till Häggdångers kyrka, förmodligen för den skada kyrkan lidit, som finns nämnd i detta protokoll, som nu skall refereras. Denna kollekt var möjligen ersättning för förstörd kyrkospannmål eller förlorad lösegendom.

Årsväxten 1720 hade varit dålig pga för mycket regnande. Sannolikt var utsädet knappt denna miserabla vår, och förmodligen förstörde ryssarna det lilla som fanns. Bönderna hade knappast hunnit få sådden i jorden.  Varsel om fiendens ankomst hade ju utgått före den 24 maj, och sedan hade säkert ingen haft tid att så. Värdet av spannmål, pengar, lösöre, som förstörts av ryssarna, redovisas under gemensam rubrik, och vi får tänka oss, att spannmål utgjort en stor del.

En aktuella del av tingsprotokollet för 1721 ser ut så här: Först hemmansnumret – som inte säger så mycket idag, eftersom skiftena förändrat hemmansnumreringen helt. ”Bonden och  hans behåldne hus” är nästa rubrik. Så selandstalet, så värdet av de nerbrända husen. Sedan rubriken spannmål, penningar och husgeråd. Djuren upptas med hästar i första kolumnen – det fanns nog inte så många sådana i Häggdånger efter Armfeldts uttag av 3 000 hästar och 3 000 kor 1718 – så kor och sist småkreatur. Sist står ett förslag på frihetsår, alltså hur många årvederbörande bord befrias från skatt. Principerna för fördelningen av dessa frihetsår är oklar. Endast undantagsvis har någon beviljats fler än 3 frihetsår.

Tjärnsjö     En gård hade undgått förödelsen, men hade dock förlorat en ko och 11 smådjur

Otteböle    Enda gården var bränd

Sjö             Alla gårdar drabbade. Per Mårtensson var nämndeman och förvarade hemma hos sig sakörespenningar, som också gått förlorade. Denne Per Mårtensson förekommer ofta i handlingarna. Förmodligen vara det en sonson till honom, som senare bodde i Torrom och som tog ansvaret på sig i samband med kyrkobygget i Häggdånger under slutet av 1700-talet. Vederbörande är stamfar till Edvin Bylund i Torrom och säker till många andra Häggddångersbor.

Dal             Båda gårdarna hade brunnit. Den ena av dessa ägdes av två bröder gemensamt.

By              På hemmanet nr 1 bodde sedan några år kapellanden Östen Harlin. Häggdånger ägde ju ingen prästgård. Av hans gård återstod bara 1 badstuga, när ryssarna hemsökt byn, som överhuvudtaget drabbades mycket hårt. Det är naturligt. Ryssarna kom ju landvägen – kanske över Bybergen – till Häggdånger och By låg i deras väg. En enda gård, Erik Olofssons, undgick förstörelsen. Den lär ju finnas kvar, och traditionen berättar att ryssarna skonade den därför att de behövde den till att bo och laga mat i. Men av Erik Olofssons ägodelar hade ryssarna tagit till ett värde av 317 riksdaler.

Rogsta       Det fanns fyra hemman och tre brändes. Tydligen residerade storbönder i byn. De nerbrända husen var mycket högt värderade, och den ene bonden hade förlorat en ansenlig summa i spannmål och annat.

Skedom      Av tre gårdar hade en klarat sig. Häradshövding Erik Teet ägde jord i  både Dalund och Skedom, och skedomsgården brändes, medan Dalund tycks ha klarat sig, så när som på att en del lösöre gått förlorat.

Torrom       Tre av byns sex gårdar undgick branden. Ryssarna tycks haft kalas där. Hela 15 kor hade de fått tag i, mer än i någon annan by

Muggärd     Byns samtliga tre hemman tycks helt ha brunnit ner

Skällom      De två gårdarna brändes

Höksnäs     De två gårdarna brändes

Klappnäs    Den en av de två bönderna tycks ha undgått påhälsning

Hof             Hela byn brändes. Bar två badstugor återstod.

Lindom       En gård klarade sig – de övriga tre brändes. Erik Nilsson var tydligen en förmögen bonde. Nils Nlsson var länsman, och fast endast en badstuga och en kornlada och ett fähus återstod för honom, kom han ssenare att ta emot flyktingar. Den gård som klarade sig hade dock en förlust på 136 dlr i lös egendom och 13 smådjur

En muntlig tradition berättar att Häggsjö by skulle ha gjort ett försök att försvara sig, vilket var mycket ovanligt hos dessa missmodiga människor med sådan bris på vapenfört manfolk. Med list skulle några drängar  i Häggsjö skrämt fienden på flykten. Det verkar inte otroligt. Häggsjö by undgick i alla fall förstörelse, men det gjorde också Antjärn och Gåsnäs. Dessa byar ligga ju rätt långt från kusten, och vi hörde ju av landshövdingen att rysarna hede vissa betänkligheter mot att ge sig iväg för långt in i landet.

Gåsnäs       Tycks fullständigt ha undgått härjningar

Antjärn       Alla hade fått behålla sina boningshus, men tydligen hade ryssarna i alla fall plundrat dem, för alla hade förlorat ansenligt i pengar och lösören. Några hustur och pigor hade förlorat ägdelar.

Den avskedade löjtnanten Petter Cåsell hade förlorat för 820 dlr i lös egendom och Häggångers kyrka slutligen för 294 dlr.

En häst hade ryssarna funnit i Häggdånger, häradshövdigens. 40 kor hade de tagit och förmodligen också slaktat över 250 får och getter som de också festat på. Hur många hus som egentligen var brända, vet vi inte , med deras totala värde uppgick till över 12 000 dlr. Spannmål, pengar, husgeråd och annat lösöre för över 18 000dlr hade förstörts av fienden. Ryssarna hade tydligen koncentrerat sin förstörelselusta  på boningshusen, och kanske ör det inte en slump, att de ofta skonat ett hus i en by. De kanske behövde dem. Badstugor, härbren, fähus och stöll har tydligen inte bränts i någon större utsträckning, Kanske har de legat litet vid sidan om. Åtminstone badstugorna placerade man gärna avsides pga brandfaran. Sannolikt har ryssarna haft sådana order, att det i främsta rummet gällde att bränna boningshusen, och kanske har de haft bråttom. Det var många byar, som skulle brännas uppefter kusten.

Vi vet inte hur många ryssar det var, som kom till Häggdånger. Förmodligen var de många eftersom de hann göra sitt arbete så grundligt. Vi får tänka oss att Häggdångersborna har legat skräckslagna uppe i skogen och tryckt och med förtvivlan åsett, hur deras hem och deras egendom skövlades och föröddes.

Fienden måste ha samlat på sig ett ansenligt byte under röverierna längs kusten. Det är synd att vi inte vet hur mycket som var pengar och hur mycket som var lösöre, eftersom ryssarna säkert tog pengarna med sig och brände lösöret.

Den allmänna uppfattningen är ju, att inga människor kom till skada. Det är inte riktigt sant. Pigan Karin Hansdotter i Gåda blev bortförd av ryssarna. Det syns i domboken av 1722, där Jon Persson i Skedom å sin hustrus vägnar krävde pigans bror på litet upprepat garn. Det fanns tydligen ingen gräns för hur små ting man kunde processa om. Jon Perssons hustru fick betalt för upprivegarnet.

Men därtill är det alldeles uppenbart, att den psykiska påfrestningen belv för stark för många. Uppe i Grisslans fiskeläge blev en gävlefiskare olla misshandlad av ryssarna och belv så deprimerad och skräckslagen, att han inte orkade leva. När hans dräng och piga på morgonen kom hem efter skötrodden, fann de honom hängande i en snara innanför sjöboddörren. I Nora far det en bonde, som inte stor ut med att ha förlorat all sin egendom utan avhände sig livet. Ett liknande fall tilldrog sig i Häggdånger.

Extraordinarie ting hölls i Häggddånger den 26 maj 1722, därför att borgaränkan hustru Karin Mårtensdotter från Härnösand avhänt sig livet.  Hennes dotter fick vittna inför tinget, och hon berättade, att modern alltid varit frisk och sund, ända till ryssarnas ankomst. Då hade hon flytt till Nora och blivit av räddhåga så huvudsvag, att hon begynte hava fånigt tal. I tre veckor hade hon uppehållit sig i Nora, sedan hos Nils Nilsson i Lindoms by,  dit hon och dottern begett sig för att få någonstans att bo. Tydligen var länsmannen Nils Nilsson en hedersman, som delande med sig av sitt arma husrum på en kornlada, en badstuga och ett fähus. Eller kanske var bostadsstandarden i hela Häggdånger sådan dessa år. Beträffande hustru Karin, så hade ”hennes huvudsvaghet alltmer tilltagit, så att hon på sistone alldeles som ifrån sina sinnen var och kände ingen.. Dottern hade fått vaka över henne såsom över ett barn. Men en natt hade hon smugit sig ut, och när dottern saknade henne, larmade hon Nils Nilsson, som hjälpte henne hela natten att söka, Inte förrän när han vid 9-tiden på morgonen höll på att vittja sin ryssja i Lindomssjön, fann han den döda på en famns vatten. Det står där också att Lindomssjön låg vid pass två muskötskott från gården, vilket kan intressera Lindomsbor. Han och drängen hade burit upp den döda i en sjöbod, där hon ännu låg, när tinget hölls. Det är en märklig förändring, som har skett sedan hustru Ella avhände sig livet i samband med kyrkstölden i Häggdånger 1698. Då avvaktade man hovrättens utslag, om hon var självspilling eller inte,  innan bödeln begravde henne i skogen. Dessa tre arma krigets offer och självspillingar fick omedelbart hovrättsremiss att begravas på en avsides plats på kyrkogården – en välgörande humanisering.

Fred blev sluten och båtsmännen kom hem, och flera av dessa ångrade, att de sålt sin bördsrätt till fädernehemmen och försökte få köpen att gå tillbaka. Men ägarna hade hunnit bygga upp husen efter branden och var ingalunda med på att lämna gårdarna ifrån sig.

Ett par bönder i By hade under de svåra åren lånat pengar av häradshövding Teet och lämnat jord som pant. När de nu inte kunde lösa tillbaka sina panter övergick jorden i häradshövdingens ägo.

Så återvände livet i sina vanliga gamla gängor, och domböckerna innehåller de vanliga målen om småträtor och okvädingsord.  Så anklagade hustru Gunilla Persdotter från Lindom Johan Johansson från Skällom, att han vid valborgsmässotid i samban med ett arvskifte kallat henne en vrångvis djävul och djävulsmänniska., en rofferksa och hora, Bonden nekade först, men vittnen, bland dem Per Mårtensson i Sjö hade hört okvädingsorden, och  Johan fick böta.

Breven från landshövdingen till KM var skrivna under tiden 14 – 24 juni. I dessa vädjade han ju om spannmål. Det måste ha  gått ytterligare någon vecka, innan denna begärand kunde verkställas. Var det inte då för sent att så? Kanske fick Häggdångersborna överhuvudtaget inget korn i jorden det året. Den 30 augusti slöts freden i Nystad, och i början av september skrev KM till landshövdingen och beordrade de finska flyktingarna att genaste bege sig hem. De kunde inte längre räkna med husrum och uppehälle som flyktingar i Sverige, utan borde snarast förpassa sig var och en till sin ort. De skarpa ordalagen tyder på att finnarna inte gärna lämnade länet. Det var ju heller inte underligt. De kom hem till ett fullkomligt förhärjat land, inte utplundrat av fienden under några få dagar utan under hela 7 år. Men KM var uppenbarligen medveten om det katastrofala livsmedelsläget.

Med en starkt reducerad kreatursstam och fruktansvärd brist på spannmål gick Häggdånger mot en bister vinter. Vi kan gissa att man fiskade ivrigare än någonsin, och landshövdingen hade ju begär utdelning av salt. Men nog blev det mycket av alderknopp och bark i brödet i Häggdånger de svåra åren 1721 – 22.

På själva juldagen 1720 hade det varit slagsmål i Häggdångers kyrka. Målet hade varit  uppe ett par gånger tidigare på tinget men inte kunna avdömas, därför att slagskämpen nekade, och man trodde honom inte utan hoppades på bekännelse. Den kom nu på tinget  1722. Domboken berättar alltså att Björn Persson från Skedom hade mött Per Jakobsson från Torrom i läktartrappan och sagt åt honom, att han skulle gå neder i koret; han hade inte att skaffa på läktaren. Per vägrade och Björn slog då till honom över huvudet med sin handske. Så hade Björn försökt skjuta honom nerför trappan men Per höll sig fast vid ledstången. Slutligen hade Björn sparkat honom , så att han ramlat nerför trappan och mot väggen mitt emot och slagit kinden mot stolpen under läkaren, så att han fått blodsår. Bjärn som nu utan förbehåll bekände, blev dömd till 100 dlrs böter, och om han inte orkade böta, skulle han löpa 6 gatlopp, Hovrättens bekräftelse på domen skulle inhämtas. Gatlopp var ett förfärligt st raff.

Den läktartrappa, där Björn i – Skedom så skamligen gjort bort sig torde vara densamma som 1786 såldes på auktion av kyrkans inventarier och som finns just i Skedom hos Per Anders Skoglund i hans ladugård