Skarpudden

   - tusentals års  historia i koncentrat

Redan när man stiger ur bilen på Barsvikens parkering kliver man rakt in i historien. Det gamla fisksalteriets röda träbyggnad från 1930-talet ligger centralt i hamnen. Idag är den ett populärt sommarkafé.

Ett hundratal meter från hamnen ligger det lilla kapellet med sin intressanta historia. Här låg på 1800-talet också ett skeppsvarv. Fisket har alltid varit en mycket viktig näring i trakten. Tack vare fisken klarade sig kustborna förhållandevis bra ifrån det lidande som drabbade folk under missväxtår. Tillgången på fiskevatten var dock en ständig källa till tvister. Redan under 1400-talet seglade fiskare sommartid från Gävleområdet upp till Balsviken, som Barsviken då benämndes efter det fornnordiska ordet ”bal” som betyder klippa.

På hösten återvände de hem med last av saltad fisk. Trots många konflikter ställde alltfler gävlefiskare kosan mot norr varje sommar och på 1700-talet hade gruppen vuxit sig så stark att man begärde att få bygga ett eget kapell. P den här tiden rådde kyrkoplikt och fiskarna fann det besvärligt att få bygga ett eget kapell. På den här tiden rådde kyrkoplikt och fiskarna fann det besvärligt att på obanade vägar varje söndag ta sig till Häggdångers kyrka. Den var också så liten att en stor del av menigheten fick åhöra gudstjänsten utomhus. Under en tid kunde kyrkan inte alls användas efter de skador den fick när ryssarna 1721 härjade i trakten och brände allt som kom i deras väg. 

I mitten av 1700-talet fick man också tillstånd att bygga Barsvikens kapell, som idag är en omistlig pärla i bygden. Strax ovanför kapellet går en liten stig in mot Skarpudden. Knappt har man satt sin fot på stigen förrän den första lämningen ligger där. Det är mullbänkar efter medeltida byggnader. En mullbänk är ursprungligen inte en pris läppsnus  utan jordvallar man lade upp som isolering vid husgrunder.

Den tredje stolpen markerar det ståtligaste fyndet på Skarpudden. Det är ett stort gravröse från tidig järnålder. Eftersom det ligger 30 meter över  havet är det daterat till övergången från bronsåldern till järnåldern, dvs ca 500 före Kristus.   Det är en mäktig grav. De stora stenarna är fraktade per båt till platsen, som då bara var en klippa i havet.

Men det är inte avslipade stenar som man finner på havsstranden utan kantiga stenar som hör hemma i moränavlagringar på land! Det handlar kanske om 50-talet ton stenbumlingar. Röset är stort,  högst beläget och troligen äldst på Skarpudden. Det är hisnande att fantisera om vilka människor som utfört denna bedrift. Att den döde inte var en vanlig ”Svensson2 som fick ett så ståtligt gravmonument är helt klart. Men vem var han…?

Den fjärde anhalten på stigen består av flera lämningar. De äldsta delarna är ca 1 500 år gamla – en skadad kompassros dock troligen från långt senare tid. En stensättning som är omgiven av en krans av stenar, är omtvistad. I folkmun kallas den ”domarringen”, men den kan också vara en grund efter en hydda.

Följer man stigen när den bryter av mot norr kommer man snart till en liten tjärn; Grupppytsen. Kanske är det här den mest fantasikittlande platsen på Skarpudden! Det här var tidigare en djup skyddad havsvik. Ända långt in på medeltiden kunde fartyg segla in här och få en skyddad hamn. Om det på Skarpudden ska gå att hitta andra lämningar av mänsklig aktivitet, kanske rent av en boplats så ska det vara här! Men platsen är ännu inte utforskad och den delvis dyiga tjärnen är inte lätt att undersöka. Ännu så länge får rudorna i tjärnen leva i fred…

Skarpaskären och Skarpudden har alltså varit kända av människor i tusentals år. Området har använts till jakt och fiske ända till våra dagar. Någon odling har knappast skett.

Skarpudden  kan också ha varit en  anhalt för människor på pilgrimsresa till Nidaros, dvs Trondheim. På British Museum i London hittade Nils-Erik Biberg en gammal karta som anger en sådan färdväg.

En av dem vi känner till namnet, som varit på Skarpudden. Är Ragnar Lodbrok. Han levde på 800-talet och var son till en dansk kung. Han var troligen en vikingahövding. Trots sitt krigiska och våldsamma rykte var vikingarna i första hand ett folk som ägnade sig åt fredlig handel och kolonisation. Men självfallet hamnade de ibland i strider med boende och konkurrenter. Och det är de krigiska bedrifterna som oftast blir ihågkomna.

I Kràkumàl – Ragnar Lodbroks dödssång, muntligt berättad under flera hundra år innan den nedtecknades – skildras en strid som står vid Skarpaskären. Det är första gången namnet nämns i skrift.

För övrigt dog Ragnar Lodbrok i England, när hans fiender kastade ner honom i en grop med giftiga ormar.

Men det är ju faktiskt en helt annan historia….

Ragnar Sigurdsson Lodbrok: Sveakonung ca 770 - 785. Son till kung Sigurd Ring och Alfhild. Gift med Aslög, dotter till Brynhild och Sigurd Fafnesbane, även med Tora Borgarhjort (kungadotter från Götaland). Var med om många storslagna äventyr. På det sista av dem, ett krigståg till Norhtumberland, tas han till fånga av den grymme kung Ella och dör i dennes ormgrop. Han sista ord är legendariska: "Grymta månne grisarna när de hör hur den gamle galten lider!". Och han fick rätt - hans söner tog en blodig hämnd. troligen höglagd på Vallsgärde utanför Uppsala. Möjligen kung över Sverige, Norge, Gårdarike (Ryssland), England och Skottland.

Gunnar Johnsson

Nils-Erik Biberg

Oktober 2001