Viktor

Längst bort i byn bodde Viktor  på ett inte så litet och mycket välskött torpställe, för övrigt det nordligaste torpstället  i socknen. Gemensamt med alla andra bybor var han helt övertygad om att just den plats där den egna gården låg var den vackraste i byn. Det var inget man gick omkring och skröt om utan det var varje bybos egen lilla hemlighet. Faktum var, att det nog även för en utomstående kunde vara i det närmaste omöjligt att avgöra detta. För skaparen hade varit på ett sjusärdeles bra humör när han danade bygden. Tilläggas kan att även människorna gjort det som på dem ankom för att förhöja idyllen.

Viktors ställe var inte något undantag. Där nöjde man sig inte med en sjö, för från Viktors tre köksfönster kunde man se två sjöar förutom den skogstjärn vilken tillsammans med höga berg utgjorde bakgrunden till både gårdstunet och tjärnen, vilket gav intryck av att man befann sig på betydligt nordligare latituder. Husens utseende och inbördes placering förstärkte intrycket.

Inte heller Viktor själv var riktigt typisk för bygden. Den väldiga och muskulösa kroppen med de sluttande axlarna och långa armarna vittnade om en väldig styrka. Örnnäsan och de små pillemariska ögonen mildrade intrycket, så att han faktiskt såg riktigt vänlig ut. Kombinerat med de väldiga mustascherna, som skulle ha fått en kosack grön av avundsjuka, skulle han ha varit som klippt och skuren som omslagsbild till en bok om järnvägsbyggare och rallare. 

Det var också järnvägen som kom att spela huvudrollen vad beträffar Viktors liv och försörjning. För att till en bit in på tjugotalet vid sidan av torpet försörjt sig skogsarbetare och dagsverkare, blev bygget av ostkustbanan och sedermera arbetet som banarbetare, en sysselsättning som kom att passa Viktor som handen i handsken. För att inte tala om den trygghet som ett fast arbete förde med sig. Slut var det på den tid när man varje höst skulle oroa sig för vart man skulle hamna på vintern. Vanligt var att man tillsammans med andra män från byn och närliggande byar tog på sig avverkningar där både körning och kolning ingick. Sällan fanns något att få på nära håll. Jämtland med Kälarna och Albacken var platser där byn hade goda kontakter. Då bar det iväg för huggarna i oktober. Hästarna och körarna kom så fort snön föll, eftersom frysta myrar och vattendrag tillsammans med den snö som skulle få timmerdoningarna att glida lätt på basvägarna var ett måste för deras verksamhet.

De som hade familjer for i regel hem över julhelgen, men ensamstående blev kvar så länge vinterföret räckte. Denna tillvaro var för Viktors del för alla tider slut. Det enda som Viktor saknade från den epoken var de historier och skrönor som var ett ständigt återkommande tidsfördriv under årstiden när dagarna var korta, eftersom dygnets ljusa timmar som möjliggjorde skogsarbete var få. Då blev det historier och upplevelser av alla de slag, både troliga och otroliga. Viktor hade absolut ingenting emot att ta del av eller själv berätta mustiga intermezzon från sitt brokiga liv. En alldeles sann sådan  som han tyckte om att berätta, men som tilldrog sig många år efter skogshuggarepoken, skall jag försöka återge.

För att göra en kort historia lång börjar jag på Gnistrings järnvägsstation där banvakten bodde Han var förutom stationsföreståndare ansvarig för den sträcka av järnvägen som var Viktors arbetsplats, därför var han ju helt naturligt Viktors chef och förman, en sak som han var noga med att upplysa vederbörande om. Varken personkemin eller hans politiska åsikter ville riktigt överensstämma med de övriga arbetarnas. Inte heller Viktor var imponerad av hans sprättiga lite insmickrande sätt gentemot banchefen. Därtill kom hans evinnerliga skryt om allt som han företog sig, som om det hade varit något alldeles speciellt.

Bland annat hans hund, stövaren Lukas var  ju den allra bästa harhunden norr om Dalälven. Därför hade han inbjudit både banmästaren och baningenjören en söndag i oktober på harjakt. Det här hände på fyrtiotalet under den s k krigstiden då ved var det allenarådande bränslet både till tåg, bilar och uppvärmning. Fördenskull höggs årligen ofattbara mängder med kastved för att klara den stora efterfrågan. Nere vid Sjöviken hade Öjeborna under vintern kört fram flera hundra kubikmeter kastved som stod staplade på båda sidor om vägen . Veden skulle stå och torka under sommaren för att på senhösten med bil fraktas till stan.

Just den här söndagen när banvakten hade sin stora bjudningsjakt var Viktor på väg från ett ärende i grannbyn, och precis när han närmade sig den korridor som de långa vedtravarna bildade, hörde han hundskall nere i trakten av Vitmyran. Viktor hade ju under veckan som gått, flera gånger fått höra av sin överordnade om den stundande jakten, och att banmästaren och ingenjören skulle bli hans jaktkompisar, samt om Lukas förträfflighet som harhund. 

Precis som han tänkt tanken såg han en hare komma samma väg som han just passerat. Viktor ställde sig mitt i vägen i slutändan av den långa korridoren, och när haren som haft största uppmärksamheten riktad bakåt, där Lukas skall på ett förtjänstfullt sätt bekräftade sin husses försäkran om sin duglighet i det närmaste hade passerat vedtravarna, upptäckte den stackars harpalten Viktor som stod med armarna rakt ut som en fågelskrämma, och med den villt skällande Lukas bakom och den väldige Viktor framför sig, gjorde haren som harar brukar göra i såna här trängda situationer. Den kapitulerade utan villkor och lade sig platt på marken och slöt ögonen. Kvickt som tanken tog Viktor det stackars darrande djuret innanför rocken, och inte förrän han var på andra sidan byn gav han den friheten. Att denna manöver skulle vålla bekymmer för jägarna förstod Viktor, men hade han kunnat se de verkliga konsekvenserna skulle han ha känt sig mäkta belåten.

När Lukas med sina klockrena skall kom fram till den plats där Viktor utfört sin bravad,  stannade han tvärt och tystnade för att vända om sökande, och med något enstaka skall, sökte han igenom den långa korridoren tills han var tillbaka på den plats där drevet kommit in bland vedtravarna. Där vände han och drev för fulla halsar till den plats där tapten hade varit. Detta upprepades igen och igen…..  Och baningenjören som på grund av sin rangställning blivit tilldelad det bästa passet på hällarna just där vägen svänger, och med vedtravarna inom bra skotthåll, blev åsyna vittne hur den omtalade och fantastiska Lukas gång på gång utförde sitt två- trehundrametersdrev. Någon harpalt såg han aldrig skymten av.

Efter en halvtimme kom stinsen för att koppla upp hunden ,  urskuldande sig att ”något sådant har aldrig hänt”, men att den rådande lövfällningen gjorde förhållandena väldigt svåra för Lukas. Han visste dock av en annan hare som han skulle släppa hunden på, och med små avmätta bugningar gick han med raska steg för att släppa hunden lös. Men Lukas var faktiskt en bra harhund, och en av de främsta egenskaperna är att den inte får byta drev. När stinsen släppte hunden sprang den raka vägen tillbaka och återupptog sin korta drevlöpa mellan vedtravarna. Detta blev för mycket för baningenjören, så efter att ha beskådat Lukas framfart mellan vedtravarna några vändor, kunde den alltmer förtvivlade banvakten höra hur han ropade till banmästaren från sitt pass en bit neråt Rödmyran.  

– ”Vi avbryter det här så kanske vi hinner med rälsbussen som går från stan 11.42!”

Den stackars banvakten skämdes så han visste inte hur han skulle kunna träffa sina överordnade. Han hade ju så glatt sig  och planerat den här söndagen Hemma i stationshuset höll hustrun på att tillreda ett par gräsänder som han tidigare under veckan skjutit och som han hade hoppats skulle smaka de prominenta gästerna bra efter en dag i skogen. En flaska tvåstjärnig och några vichyvatten stod i källaren, och skulle allting klaffa kanske han skulle få ringa stinsen i Söråker  och be om ett meddelande till befälet på det snälltåg som passerade 20.35, men som egentligen inte stannade på de små stationerna, att han skulle göra ett undantag för de höga tjänstemännen som var hans gäster Om det hade gått i lås skulle allt vara känt för alla banvakter mellan städerna, vilket skulle fått dem gröna av avundsjuka. Allt det här verkade nu gå i i i stöpet bara för att hundkräket verkade ha fått någon sorts hjärnblödning.

För Viktors del fick tillvaron en ny vändning när hans hustru efter en kort tids sjukdom gick bort. Visserligen skaffade han sig en hushållerska, men kombinationen dagligt arbete vid järnvägen och djurhållning visade sig vara svår att kombinera. Han avyttrade kreaturen. Det enda djur han hade kvar var katten. Det var ett stort och svårt steg att ta för Viktor som kom att sakna sina vänner i lagårn något alldeles kollosalt.

Katten som han kallade Skepparn för att hans favoritplats var bryggan nere vid tjärnen, där han kunde sitta hela dagarna och blicka ner i det kristallklara vattnet,  betraktande aborrarna som simmade där nere. För att bli en riktig hemmakatt lät han veterinären kastrera  katten, en för den tiden mycket ovanlig företeelse. För Viktor blev fritiden nu mer disponibel, och han kunde utnyttja sina fribiljetter på järnvägen för en långresa varje sommar. Stockholm och Skåne besöktes, vilket gav minnen som han berättade och förnöjdes åt resten av året.

För övrigt var nog Viktor en av de få i byn som var innehavare av en motbok, en rättighet som han inte ville avsäga sig. Den gav honom tillstånd att inköpa en liter brännvin i månaden, vilket kunde vara bra när man hade gamla rallarbekanta som Gruvman och Stora Ström och vad de nu allt hette. Även något besök från de angränsande byarna kunde kaskvirket dra till sig  någon söndagseftermiddag

Cykeln eller velocipeden som Viktor föredrog att kalla fortskaffningsmedlet, var egentligen en alldeles för bräcklig skapelse för att harmoniera med hans kraftiga väsen. Ekrar, kedjor och pedaler var för honom förbrukningsartiklar och sällan sågs han under sommarhalvåret helt fri från skråmor och blessyrer förorsakade av felbedömningar. En gång höll det på att gå riktigt illa. Då frontalkrockade  han med en av byns ungmöer, med väldiga skrubbsår och förstörda kläder och cyklar som följd.

Verkligt illa gick det en höst när han denna gång utan cykel halkade omkull efter Marksvägen och slog sönder ena knäet så våldsamt att han ej för egen kraft kunde ta sig därifrån. Han rop på hjälp skapade stor oro eftersom man först befarade att någon gått ner sig på den nyligen frusna sjön. Några av byns karlar utrustade med stegar och rep fann emellertid Viktor liggande efter vägen med svåra plågor och krossat knä. En tids lasarettsvistelse och hela benet gipsat blev resultatet av olyckan. Ett djur i bur såg nog säkert ljusare på tillvaron än vad Viktor gjorde den tid han måste tillbringa gipsad, ur stånd att röra sig någon annanstans än på köksgolvet. Han räknade dagarna till den dag i januari när gipset skulle avlägsnas. Men när den dagen kom visade det sig att ”knähelvetet” som varit arbetsnamnet på den kroppsdel som var orsak till Viktors stora obehag, var styvt och stelt som ett vedträ. Den förutsedda hemfärden i triumf förbyttes i sorg och vemod. Men efter en sömnlös natt hade en plan för rehabilitering växt fram. Medicineringen löd: ”Nyväganes däri djupsnön”.

När vårsolen i april började sin kamp mot vinterns bojor kunde den se någonting märkligt på Viktors ägor. Aldrig sedan dinosariernas tid hade den sett något liknande. På åkrar och hagar och nere på tjärnen, ja överallt syntes det konstiga släpspår som endast den invigde kunde tyda. Det var spåren efter Viktors sjukgymnastik. Men när solen var klar med sitt vårjobb kunde Viktor  åter gå till sitt arbete vid järnvägen. Ingen kunde märka den minsta hälta på honom.

På sin ålders höst gifte Viktor om sig med en änka ifrån Öje. Dit flyttade han och blev torpare igen på gamla dar. Hans humör påstods bli som förbytt och man kände nästan inte igen honom efter flytten till Öje.

NEW